Fortsättning från här.
Lotsen var på väg till oss. Vi låg ju för ankar med Bison i ankarruta väst, utanför Swinoujscie. Jag skall försöka att beskriva inloppet och färden upp för floden Oder eller Odra. Men vi tar det från början. Normalt var ju att man lämnade en liten present till lotsbåten. En flaska med något innehåll, var det vanliga. Vi konstaterade att en limpa Marlboro skulle vara värd mer. (jag hade varit med borta i Viborg under 70-talet så helt borta var jag inte).
Ta rätt rakt syd in i hållet. Sen svänger farleden babord hän, fortsätter svag sväng styrbord. Färjelägena var på babord sida, i höjd med Hamnkontrollen och Lotsstation. Sedan rakt en bit. Lotsbåten kom upp på styrbordssidan! Men nu var det så att Rolf var ombord på KARL under några resor på Västkusten för ett tag sen. Visst är vi noll - åttor, men inte helt tomma där uppe. Min besättning hade naturligtvis lyssnat på De stora pojkarna. Tagit del av informationen. Att så här gör man om man kommer till det stället eller så. Så kocken och maskinisten hade färdigpackade plastkassar. För leverans vid eventuella problem. Lotsbåten studsade till. Inte ett ord nämndes på bryggan, Lotsen log. Men hoppsan, ett antal marina fartyg på styrbords sida. Jag hoppas att Ni inte har kamera ombord? Nej varför? Jo här har sovjeterna parkerat och lite längre fram där vi svänger babord så finns fyrtiotusen man stationerade från Sovjet, förtäljde lotsen. På vår styrbords sida, på vallen gick det vaktposter. Gråa, styva i rörelsen. Var det för att hedra oss? Naturligtvis inte.
Vi kommer ut på ett innanhav Szczecinki. Det var en muddrad ränna hela vägen över denna sjö. På båda sidorna var det signalmaster. Kan tänka mig en höjd av c:a tjugo – tjugofem meter. Avståndet mellan var kanske femhundra meter, babord rött och styrbord grönt. Naturligt eller? Vi kom i samtal om detta, lotsen och jag. Hitler hade byggt detta! Varför? Detta samtal på gick i kanske två timmar eller mer, men låt det stanna där. Det blev under åren många samtal om framtiden. Då kom just detta i skymundan.
(Just denne Lots hade äran att ge mig en present när Karl och Jag hade kommit upp femtio gånger till Szczecin, ett antal år senare. Jag hade fått namnet ”Bennické”. Många kanske har skrattat och tyckt att det var överdrivet att ha uniform. Som bilder på mig visar. Men vid denna högtidsstund fick jag faktiskt lotsedel, Swinoujscie – Szczecin - Swinoujscie).
Vi kom upp till HUK! Sakta ner sa Lotsen! Kanske en distans innan Vi skulle angöra kaj, möter Vi GÖSTA med pråmen WERNER. Vem var på bryggan? Jo Rolf trevligt sa vi. Hej!
Det dunsade till och ombord kom en person, Hamnlotsen. Jag han inte med, delar av min besättning var på rymmen. Den polska bogserbåten ARION tog styrman och båsen. Så låg vi vid kaj. Och ombord kom en del myndighetspersoner. Vad händer? Men där kom en mansperson som var med mig i alla situationer under sex år i Polen. Här säger vi mäklaren, vilken även kommer att vara med hela vägen till ”the bitter end”. Och med detta skall jag försöka fastställa myndighetspersonerna, besökspersonerna:
1 Mäklaren
2 Gränspolisen
3 Tullen
4 Fartygsinspektionen
5 Kontrollen på kontrollen
6 Lotsen
7 Hamnlotsen
A Stuveriet
B Elleverantören
C Vaktchefen
D Vaktchefens chef
och Hamnkapenen. Jodå hans dotter skulle gifta sig i morgon. Alla presenter var välkomna.
Nu så här i efterhand tycker man det ser onaturligt ut. Men efter några resor så var det helt normalt. Hur får vi då någon ordnig på detta? Tittar vi ut så har vi på kajen Karls längd, tre vaktposter. Bakåt fem vaktposter, som tittar på BISON. Klart att De måste ha en chef! Men i detta land, där en 50 cl. flaska Wyborova kunde köpas klockan tre på natten för motsvarande 1:75. Mutspriten? Kocken hade fixat detta för Kapten ombord. Ramlösa fanns i en flaska. Plus en flaska som innehöll vatten och kryddpeppar, vitpeppar och lagerbergsblad. Kapten dricker bara svensk sup och på något sätt så var mitt snapsglas alltid fylld av ramlösa. (Ibland lurade jag väl också kocken) den andra soppan ville ingen av gästerna ha fast kocken ville enträget bjuda på Kaptens snaps. OBS! allaredan här så tog inte Mäklaren emot flytande presenter. Märkligt tyckte jag.
Båsen ville över och kontrollera BISON. Javisst! Landgångspasset skulle vakten på kajen ha. Men jag skall ju bara över till pråmen. Vakten behöll passet, tills han kom ombord igen. Maskinfolket kom på en lösning (trodde De) Om Vi går förbi på akterdäck lägger upp åtta paket cigaretter. Lossas som det regnar, har vi inte löst upp knuten då? Paketen försvann, men lika trotsiga, lika besvärliga var vakterna. Solen var kvar på himmelen, det var så där trettiotvå, trettitre grader varmt. Styrman, kocken och jag tog en promenad iland. Maskinfolket tyckte att de ville ha det lugnt ombord. Vi kom upp i grinden. Stopp nu. Nu glömde jag, ett paket cigaretter till landgången. Vad sa hamnlotsen? Ett paket kokmalet, Lövbergs till första tanten i vakten. En klase bananer till tjejen i andra hålet. Men inte mer en fyra stycken bananer. Så har ni denna resan fixad. Inga problem där inte.
Vi går ut genom vakten, känslan är, jag vet inte vad. Vi tittar på en spårvagn som gungar fram i ett spår som någon har glömt att underhålla. Går en timme kanske, ser ut som filmer vi sett hemma i Sverige från Polen. Så får styrman för sig av vi skall gå av den stora vägen och svänga in i verkligheten. På baksidan fanns det grisar i trädgården och höns. Rutorna i husen hade pappskivor isatta. Vrid klockan tillbaka. Så här såg det ut i Sverige när vi föddes. Troligen måste du ännu längre tillbaka i tiden. Här inne bodde Hamnkaptenen, han som skulle gifta bort sin dotter i morgon. Han bjöd in oss på The! Som blev vodka. Som Kom från KARL……
Fortsättning här.