Uppdrag på 80-talet - del 14
av Bengt-Olof Lindgren
Semester?
Semester, ja det gällde ju för oss också kunde man tycka. I mitt fall så blev jag avlöst i Kalmar. Familjen var på Öland, uppe på norra ändan. De var snälla och hämtade upp mig i Kalmar. Men efter tjugofyratimmars semester så kommer det en springare från vakten på campingen där vi stod med familjens husvagn. Du måste kontakta kontoret omgående! Ja så blev det med den semestern, var min första tanke. Drog ut på det i flera timmar, vakten återkom och påpekade att det var mycket viktigt de hade sökt mig igen. Jag tog mig upp till telefon och ringde kontoret. ”Det är problem för oss i Szczecin” Vi har fastnat med vår kontorspersonal och vi får inte ut dem. Polen säger bara skicka ner ”Bennické” så löser sig problemet/ problemen som de råkat ut för. Du får hämta ut en hyrbil i Borgholm, färjan för dig är bokad i kväll. Med bil om du behöver. Vi har informerat mäklaren så de vet att du kommer.
Jag tog mig ner till Ystad kom ombord på färjan. Det var en utav lastbilsfärjorna. Jag lämnade hyrbilen i Ystad. Och gav mig iväg över till Swinoujscie. Jag var ju van att ha mitt eget folk med mig. De från besättningen. Nu var jag ensam. Nervöst på alla upptänkliga vis. Blir jag rånad, blir jag fast i grindpassagen? Vad säger passpolisen jag har ju ingen stämpel (visum) i passet från Polska ambassaden. Men pass och sjöfartsbok var med, så jag får väl mönstra på i Szczecin på KARL. Han bör ju ha anlänt för lastning. Tankarna var ju många, betänk att det var politiskt oroligt i Polen när detta inträffade. Vid biljett/passkontrollen tog dem mig åt sidan. Det fanns ett bud från Polska konsulatet i Malmö som vill tala med mig. Det var en man med stämpel som gav mig inresa i Polen. Fråga mig inte var han kom ifrån eller namn. Vågar inte gissa heller. Nu hade jag visum som gällde i tre månader. Kan vara bra och ha sade människan. Vilket gjorde mig ytterligare orolig? Tänkte, fan inte stannar jag, eller inte få det ta sådan tid att få ut dessa människor, var min tanke. Köpte mig ett par öl och åt något. Men jag lovar att detta var nog den längsta resa jag gjort i hela mitt liv. Jag hade fått en ruggig hytt utan ventiler, mörkt och instängt, luktade polska cigaretter. Vandrade ute på däck tittade mig omkring, det var mulet grådisigt så man tyckte allt var mörkt, inte bara uppdraget. Jag sov inte en enda minut, det gick inte att ligga. Kanske var jag en vandrande pinne? Jag hade ju inte fått reda på av vilken anledning de hade fastnat?
Hade de försökt att blåsa någon på pengar eller hade de försökt att smuggla något in eller ut eller hade de åkt fast för svartväxling? Så var det då dags att kliva av färjan och ta sig bort mot grinden. Inne i handflatan låg det en svensk hundralapp hopvikt, för eventuella problem med passet. Hälsade på kontrollanten med högerhanden hade passet i vänstra näven. Det gick som en dans, kanske lite beroende på att det var ett värde av åtta tusen polska pengar. En tredjedel av vad de hade i månadslön. Nu var jag inne men vad gör jag nu då? Det var inte så svårt. Där borta med sin Fiattaxi stod vännen från Szczecin. Och med var mäklaren också! Nu var jag trygg. Mäklaren bad om ursäkt för allt , samtidigt som han med andra andetaget förklarade att det var stora, stora problem. Jag ville ju ha klart för mig vad som hade hänt och vad jag kunde göra. Men det var som vanligt i detta land. Nu var det ju så att Myndigheten ville tala med mig. Ja och/men Bennické kunde lösa problemen ansågs det från deras sida bara med sin närvaro. Jag kom iland på morgonen och vi var uppe i Szczecin vid lunchtid. Och vid militärkommandot vid tvåtiden på eftermiddagen. Det var folk jag träffat ombord vid flera tillfällen och den högste var ombord vid 21 dygnsresan, i december förra året. Mäklaren föreslog ett hotell där vi skulle ha möte med de inblandade. Bra sa jag, fixa ett rum för en natt och så bokar du mig på hemresa i morgon sa jag. Nja så fort löser vi nog inte problemen menade mäklaren. Nu var det så att bara min ankomst till Polen hade gjort att en del av de strandsatta fått lämna landet med flyg.
Det var bara en person kvar i landet. Och jag måste gå i god för honom. Relationerna var inte så goda om man nu uttrycker sig. Vi satt vid matbordet, och några tiotal centerliter senare och med löfte om diverse pallar med offsetpapper och kopieringsmaskin., som inte jag kunde lova, men jag kunde framföra till någon kanske. Vid midnatt skulle jag få träffa den man som de hade så stora problem med. Vi taxivännen, och jag åkte i över en timme rätt ut i mörka natten, vi kom till ett gästgiveri en riktigt fin jaktstugemodell. Där fanns en räkning på ett antal zloty som de ville ha betalt för. Visst sa jag till taxin, betala efter svartkursen så tjingsar vi. Sagt och gjort, men var är mannen då? Ja han finns inte här vi måste åka på ett annat ställe. Och på motsatta sidan upp mot tyska gränsen var nästa stopp. Vid en gränsaffär (taxfreeshop med andra ord), där hade man lyckas att slå sönder lite olika pryttlar. Betala! Var mitt svar. Men vad är Gubbfan någonstans? Jag vet var han var igår Vi skall kolla får vi se. Nu var klockan nästan fem på morgonen. Vi kör hem och hämtar KARL s Svärfar. Han visste vart vi skulle nu. Kommandoran hade låst in vår eftersökte vän, efter att tullchefen och han löst världsproblemen. Uppriktigt sagt så var jag trött på denne man. Men när jag lovat extra förplägnad vid nästa resa och betalat lite sidoutgifter så fick jag med mig honom till hotellet. Men efter timmar i kolhögen vid HUK fick vi lägga några tomsäckar i baksätet och lyfte in ”godset” och åkte till hotellet. Nu fanns det en bakväg och en baderska tillhands. Efter besök inne i en lyxaffär så var vi riktigt fina på vår hemresa några dygn senare till Ystad och Malmö. Och till min familj på Öland. Också ett skepparjobb!
Text: Bengt-Olof Lindgren - skeppare iland
Tillbaka till uppdrag
Tillbaka till startsidan