Andersson & Noreus
Sannolikt började bogseringsbolaget som ett enklare kompanjonskap mellan herrar Per Viktor Andersson och Nils Noreus, båda från Holmsund. De köpte 1902 en f d lotskutter vid namnet VIKTOR, som efter smärre ändringar togs i bruk som passagerar- och bogserångare. Efter endast två år upphörde de två kompanjonernas samarbete, och Per Viktor startade tillsammans med bröderna Jakob Arvid och Anders Ludvig ett nytt bolag som man kallade P.V. Andersson & Co. Till rederiet köptes från Göteborgs Bogserings AB GUSTAF, men det är inte känt hur länge den fanns kvar i rederiet, men troligen såldes den i mitten av 1910-talet.
Nästa nyförvärv meddelades den 14 augusti 1911 och var passagerarfartyget WEGA som de senaste åren hade använts som bogserbåt hos Forss AB. Av någon anledning sålde man WEGA redan den 6 maj året därpå, för att återkomma till Anderssons igen 1918. År 1912 inhandlades en liten bogserbåt med namnet HÄNDIG, och bolaget synes mer och mer ha övergått från passagerarfart till enbart bogsering, en näring man därefter höll på med till slutet, med några få undantag.
Bogseringsbolaget Nord.
Åren 1914-1918 inköptes därefter i rask takt bogserbåtarna BELOS (1914), BETTY (1915), NORD (1916) och OSCAR (1916). Dessutom förvärvades den lilla lastångaren NYTTIG år 1915. BELOS kom från närbelägna Umeå där hon en tid använts av Per Nilsson, BETTY köptes från Sundsvall, NORD hade under namnet SÄSKARÖ varit passagerarbåt i Seskarö och OSCAR inhandlades från Skellefteå. Den 20 mars 1917 tog man också ett djupt tag i plånboken och förvärvade den holländska bogseraren DIRECTOR LOUIS GUTJAHR V, som i Holmsund kallades D.L.G.V.. För sin ditills största båt fick man betala 36.500 HFl.
Den 5 mars 1917 ombildades P.V. Andersson & Co till Bogseringsbolaget Nord med Per Viktor och Anders Ludvig i styrelsen tillsammans med Oscar Magnus Nordlander. I det nya bolagets stiftelseurkund stod inte oväntat att det hade till ändamål att idka bogseringsrörelse, och det med egna fartyg. Det nya bolaget blev dock inte långlivat. På våren 1918 levererades visserligen Anderssons första – och skulle det visa sig – sista nybygge. Nybygget, som fick namnet ATLAS var byggt på spekulation vid Larssons MV i Thorskog, och blev kvar bara några månader hos anderssönerna, för samma år såldes hon till Ume Älvs Bogserings AB. Men inte nog med det, BELOS var sedan 1916 såld till Baltiska Trävaru AB, BETTY hade sålts 1917 till Umeälvens Flottningsförening och 1918 gjorde man sig också av med NORD - eller BORE som den lär ha kallats i Holmsund, och OSCAR. Fram till midsommaren 1918 såldes alltså alla bolagets fartyg, till och med den lilla bakladdaren NYTTIG.
Ludvig och Alfons Andersson ombord Elfkungen
Foto från Hildur Andersson via Anders Olsson
Umeå Skärgårds Fabriks & Handels AB.
I stället tycks man ha överfört sitt bogserbåtsintresse till ett nytt bolag benämnt Umeå Skärgårds Fabriks & Handels AB med P.V. Andersson i spetsen. Detta bolag köpte på våren 1920 en bogserbåt från Norge med namnet STOLL, och ägde då en mindre finskbyggd bogserbåt som hette HURTIG, som tidigare hade ägts av bröderna Andersson. EGIL sattes i trafik med smärre bogseringar i Umeå skärgård med J S Hanell som befälhavare, men såldes i september samma år den köptes in, och 1923 var även HURTIG borta, övertagen av Svenska Handelsbanken i Umeå sedan den legat upplagd en tid.
Werner och Victus Andersson
Foto från Hildur Andersson via Anders Olsson
Bogseringsbolaget W. Andersson & Co.
Det dröjde till den 3 januari 1923 innan man åter började etablerade sig på timmerbogsermarknaden. Men då hade som sagts ovan inköpts en bogserångare med namnet APPENDIX från Stockholm och den 22 mars samma år registrerades Bogseringsbolaget W. Andersson & Co. Gamle Viktor hade dragit sig tillbaka och det blev sonen Per Victus som blev verkställande direktör i styrelsen och dessutom invaldes också två andra blivande bogserbåtsredare, John Edvin Hållander och Per Klas Hållander samt Anders Werner Andersson, Klas Alvar Andersson och Reinhold Mohlin.
Den 24 oktober 1924 meddelade bolaget att köpt ännu en bogserångare, den i Holland byggda EDISON och den kostade 20.500 kr. Då hade P V ersatts som vd av John Valfrid Granström. 1928 såldes APPENDIX och i stället försökte bolaget köpa passagerarfartyget GUSTAFSBERG VII – ..vi får härmed fråga om Ni har Eder Bogserare nr 7 till salu..? skrev man den 8 oktober 1928. Någon affär blev det inte, GUSTAFSBERG VII går fortfarande som passagerarfartyg i Stockholm, utan i stället sålde man även EDISON. Köparna kom nära ifrån, nämligen styrelseledamoten i bolaget Per Klas Hållander och ännu en Andersson, Olof Algur. Dessa båda bildade samma år Holmsunds Bogseringsbolag.
Som ersättning för de försålda båtarna köptes 1930 både PRINS GUSTAF och FAXE. Samtidigt ändrades styrelsen så, att bara två ledamöter ingick – Victus och Werner. Nästa nytillskott kom på litet underliga vägar till bolaget. Bogserångaren ROBERT hade 1928 förvärvats av Victus tillsammans med J.A. Berg från Holmsund. Den 5 april köpte Victus ensam båten på exekutiv auktion, men han betalade ingenting? Möjligen hade Berg och Andersson affärer som var oreglerade. Nu såldes ROBERT igen 1936, men ersattes året efter av nuvarande museibåten i Umeå, EGIL, som ju P V Andersson redan ägt en gång. Varför kan man fråga sig, för EGIL användes aldrig, utan låg stilla till 1939 då den såldes. Kanske behövdes inte båten, för ungefär samtidigt köpte man från Kubikenborg ett av Norrlandskustens längsta bogserfartyg, ex-danska och på kusten välkända KURIREN.
Bolagets inriktning sedan omstarten var att bogsera timmer för skogsbolagen i Norrland. Sommartid var de svarta båtarna med A:et i skorstenen välkända gäster vid de flesta flottläggningsställena vid älvmynningarna, och miljontals kubikmeter virke har släpats av ångarna från Holmsund. Några isbrytare av rang ägde aldrig bolaget, utan när vintern kom lades båtarna upp i Djupvik.
1936 köpte man ännu en bogserbåt, RALF som kom från Bogserings AB Frej i Måvik, men den såldes igen efter bara 4 månader och när andra världskriget bröt ut i september 1939 ägde bolaget PRINS GUSTAF, FAXE och KURIREN, byggda 1855, 1872 och 1889. En snittålder på hela 67 år! Det var alltså ett gäng pensionärer som kom att dra Anderssons genom kriget.
Inte förrän 1951 utökades flottan. Men då blev det rejält. Den 7 maj detta år köpte man för 195.000 kr den danska bärgningsångaren FREJA som till en början gavs namnet PEVE men som senare samma år fick namnet PER VIKTOR. Vid denna tiden fanns i bolagets styrelse Anders Werner, Per Victus samt döttrarna Andersson, dvs Maria Victoria Boström, Vivan Grethild Frideborg Rosendahl och Volga Maria Lindgren. För att få pengar till nyförvärvet såldes samma dag FAXE till Herräng för mycket goda 110.000 kr, ett bra pris för en båt som var i det närmaste slut. Direkt efter kriget köpte bolaget tre stora läktare från England. Den 28/11 1946 förvärvades nämligen LCG (M) 134 som fick namnet SIKSKÄR, LCG (M) 138 som döptes om till STORMSKÄR samt LCG (M) 519 som fick namnet GIMONÄS. Alla tre ombyggdes hos Bröderna Johanssons Mek. Verkstad i Umeå och sattes i fart. Sannolikt användes de för att frakta säd och liknande för Lantmännen, och 1954 köptes de också av tre olika lantmannaförbund.
Under 1950-talet började de stora förändringar inom bogseringen, som så småningom ledde till dess avveckling. Flera av de bättre bogserarna byggdes om till motordrift, och ännu fler avvecklades då de inte var värda att kosta på. Men hos Anderssons var det inte tal någon motorisering. Några nya båtar köptes inte heller, men i slutet av 50-talet, den 7 mars 1959 avled Per Victus Andersson, bara 59 år gammal. Ledningen i rederiet övertogs då av prokurist Olof Algur Wiestål, som tidigare hetat Andersson och var son till Viktor.
Ett avtal undertecknat 1934. Ombildning av firman??
Anders Olsson
Holmsunds Bogseringsbolag Wiestål & Andersson.
Algur Andersson hade tillsammans med Per Klas Hållander grundat Holmsunds Bogseringsbolag 1930 och då köpt EDISON. De båda drev sitt företag jämsides med Anderssons och köpte 1939 ännu en båt, då de från Norge förvärvade det forna valfångstfartyget PORT STANLEY för 75.000 kr och lät bygga om den till bogserbåt. Den 14 december 1942 såldes EDISON till P. E. Santesson i Grisslehamn, och den 3 augusti 1943 upplöstes förhållandet då Hållander startade eget. Hans 3/8 i bolaget inlöstes av de andra bolagsmännen, som sedan 1937 var Algur och Jakob Arvid Andersson. Dessutom ingick också J A:s son Jacob Alexander. Arvid avled 1940 och hans del i rederiet övertogs då av änkan Anna Erika. Den 17 april 1944 anmälde anderssönerna att de antagit släktnamnet Wiestål, och att bolaget hette Holmsunds Bogseringsbolag, Wiestål & Andersson.
Den 21 januari 1961 köpte Bogseringsbolaget sin sista båt. Nyförvärvet blev den andra f d valfångaren i rederiet, men kom närmast från Svenska Statens örlogsflotta där hon varit litet av varje sedan 1930-talet med namnet STYRBJÖRN. Hon kostade bara 31.000 kr, och efter ombyggnation vid Roos & Hagströms verkstad i Göteborg sattes hon in på den allt mer krympande timmerbogseringsmarknaden. I styrelsen hade samma år inträtt Victus änka Elin Mathilda Andersson och de flesta anade nog att slutet var nära. Båtarna blev allt dyrare att driva och underhålla. KURIREN och PRINS GUSTAF användes sparsamt, och även om PER VIKTOR kostades på rätt mycket 1963, så var det bara en fråga om tid. Gamla ångdrivna bogserbåtar var dyra i drift, och det blev allt svårare att hitta besättningar med rätt kvalifikationer.
1964 insåg bolagsledningen att i varje fall PRINS GUSTAF och KURIREN var omöjliga att behålla, och den 2 dec. 1964 såldes de till Perssöner Plåtåtervinning i Ystad för att skrotas, KURIREN bogserad av PRINS GUSTAF. Den 10 juni 1966 såldes även PER VIKTOR och kvar blev bara STYRBJÖRN. 1969 trädde Bogseringsbolaget W. Andersson & Co i likvidation och i juni 1970 såldes STYRBJÖRN till Nils Petter Grimsen i Kramfors. Därmed var epoken Andersson slut.
