Bogserbåtarna i TID-klassen

av Tord Andersson

Ursprunget är engelskt och Tid-klassens båtar föddes av det angelägna behovet att ersätta de många bogserbåtar som gått förlorade under början av andra världskriget genom fientlig aktivitet. Man ville också få flera fartyg som var lämpliga att ta del i förberedelserna för den väntade invasionen. Det är fortfarande en olöst fråga vad förkortningen TID står för. Olika tolkningar har förekommit, till exempel: Tug Invasion Duty, Tug Intermediate Design, Towing Industrial Distribution och Tug Inshore Defense. Företrädare för Richard Dunston Ltd, som byggde de flesta av fartygen påstår att namnet helt enkelt var en förkortning av Tiddler – spiggen. 182 fartyg byggdes mellan 1943-1946. De fick inga namn, utan försågs helt enkelt med ett nummer: TID 1, TID 2 o.s.v. fram till TID 183. Hur går det ihop? Ja, detta är England så naturligtvis saknades nummer 13. Båtarna var snabbyggen. Skroven bestod enbart av enkelkrökta plåtar som svetsades ihop till delsektioner av skrovet. Såväl svetsning som sektionsbygge var vid denna tidpunkt en relativt sällsynt tillämpad byggteknik. De mest kända av de första sektionsbyggda båtarna är väl Libertyfartygen. De flesta TID-arna byggdes alltså hos Richard Dunston Ltd vid varven i Hessle vid Humbers utlopp och Thorne, längre in i landet, vid den anslutande floden Don. På vägen härifrån passerade båtarna slussen vid Keadby, in i floden Trent för att förenas i floden Ouse och därifrån vidare in i Humbers mynning. Under slutet av tillverkningsperioden byggdes ett mindre antal hos William Pickersgill i Sunderland beläget vid kusten strax söder om Newcastle. Under 30-talet var Dunstons världsledande på svetsade fartyg. När det blev aktuellt att bygga TID-båtarna med sina helsvetsade skrov, var den tekniken redan tillämpad hos varvet. För att klara leveranserna anlitade emellertid Dunstons underentreprenörer varav en del var mekaniska verkstäder helt utan erfarenhet från skeppsbyggnad. Vid denna tidpunkt fick man klara sig med vad som gick att få fram. Sektioner byggdes hos ett stort antal verkstäder (en del uppgifter säger 13 stycken) spridda över hela England som fick göra det bästa av den knappa krigstidskapaciteten. Ett stort arbete vilade på Dunstons, som fick ge dessa underleverantörer, som sagt, utan tidigare marin anknytning, utbildning och instruktioner för sina nya uppgifter. TID-skrovet var uppdelat i 8 sektioner om vardera 10 fots längd (3048 mm) eller något därunder. Vikten var begränsad till 10 ton med hänsyn till att de skulle transporteras på vägarna med lastbil till varvet. Sektionerna samlades vid de båda varven där de ställdes upp på bäddarna (som mera liknade en fixtur) för slutlig hopsvetsning. Hos Dunstons lämnade en båt bädden vart femte dygn. Överbyggnaden bestod av plana plåtar och var mycket enkel. På de båtar som gjordes för den engelska flottan var styrbryggan från början helt öppen. Ett fåtal båtar försågs efterhand med inbyggd brygga. Skorstenen var monterad på gångjärn för att kunna fällas. Lampor och lanternor var fotogeneldade.

Maskinen bestod vanligtvis av en enkel tvåcylindrig compoundmaskin. Högtryckcylinderns diameter var 12½ tum och lågtryckcylinderns 26 tum. Slaglängd 18 tum. Maskinen hade rundslid på högtrycks- och planslid på lågtryckssidan. Effekten var 220 indikerade hästkrafter och varvtalet 175 rpm. De flesta maskinerna var byggda hos J Dickingson & Son Ltd i Sunderland. De första 90 fartygen var koleldade och de följande försedda med oljeeldning. Pannan opererade enligt principen självdrag genom skorstenen. Det är känt, att längden på skorstenen varierade. Om det beror på besättningars experiment för att öka draget och därmed farten vet man däremot inte. Det kan ju kanske vara så enkelt att plåten var på upphällningen på varvet precis när man skulle bygga skorstenen. De oljeeldade pannorna hade ett arbetstryck om 9-10 bar. Propellern var av gjutjärn. Övriga data: Längd över allt 71 fot (21,64 m). Längd mellan perpendiklarna 65 fot. Bredd 17 fot (5,182 m). Djupgående 6 fot (1,823 m), halvbunkrad. 54 gross ton. Fart 7-8 knop. Besättning 4-5 man. Efter kriget köptes de flesta TID-arna upp av privata ägare. Så småningom konverterades de flesta tyvärr till dieslar. I samband med privatiseringen har så gott som alla fartyg försetts med inbyggd brygga. Även färgsättningen blev livfullare än flottans ursprungliga gråmålning. Så sent som i mitten av 80-talet var inte mindre än fem TID-båtar i reguljär tjänst i vattnen kring Southampton. 1990 fanns ytterligare två fartyg förtöjda på Themsen i London. BRENT, ex TID 159, är kanske den mest kända av de båtar, som fortfarande är ångdrivna. Hon byggdes av Wm Pickersgill i Sunderland 1946 och förvärvades före färdigställandet av Port of London Authority till dess muddringsavdelning. Båten var i tjänst fram till 1968 och såldes till skrotning året därpå. 1971 köptes hon av en ny ägare, som nu bevarar den i Maldon, Essex. TID 164 byggdes 1945 och var i tjänst på flottans varv i Rostyh fram till 1974. Hon uppges numera vara bevarad i kördugligt skick vid Medway Maritime Museum. Idag finns en känd båt kvar i ursprungligt koleldat skick. Det är BIDDICK, ex. TID 54, som såldes 1973 för att kunna bevaras vidare. Hon är dock rapporterad att befinna sig i ett mycket förfallet tillstånd i en docka på Point Wharf vid Tunnel Avenue i Greenwich.

De flesta TID-ar är skrotade och de få som är kvar idag är nästan alla ombyggda och ändrade till oigenkännlighet. Ett exempel på detta är den numera panamaregistrerade SEAFORTH ALPHA, byggd sent 1945 och som efter konvertering till dieseldrift 1964 fick en avkortad skorsten och en överbyggnad med en styrhytt som mera liknade en lastbilsdito. Båten var stationerad i Port Penryn och ägdes av en Mr T. Jackson vid Kingsley Dale Ltd. En TID hittade till Sverige efter kriget. Det var Röda Bolaget som köpte TID 181 den 7 augusti 1946 för 110 935 kronor av The Ministry of Transport i London. Båten var alldeles ny. Efter provturen i maj 1946 hade den legat upplagd (båtar är en hon) på varvet i Sunderland. Båten fick namnet VICTOR när den blev hembogserad av den större bogseraren KARL den 19 augusti samma år. Den fick även den en styrhytt och målades naturligtvis i rederiets färger med det karaktäristiska röda bandet med namnet i vitt runt skorstenen. Uppdragen blev oftast i Göteborgs hamn, men VICTOR lär också ha bogserat oljepråmar på Göta Älv och Vänern. Efter raskatastrofen i Surte 1950 stationerades VICTOR i Kungälv för att assistera fartyg som blivit instängda i älven på grund av raset. Vägen ut blev genom Nordre älv, vars utlopp då var ganska grunt och man fick lätta de instängda fartygen så mycket som möjligt. Den 1 juli 1953 inträffade en explosion i eldstaden, varvid maskinisten blev illa bränd. På grund av sin konstruktion var VICTOR, som alla andra TID-ar, svårmanövrerad. Fartyget drev lätt och skepparen fick passa hela tiden för att hålla henne i rätt läge. Blev det för kraftig is i hamnbassängerna, var det stor risk att VICTOR skulle fastna. VICTOR var i tjänst hos Röda Bolaget fram till 1963, då hon lades upp vid Paddans Varv på Ringön. 1965 drogs hon iväg till AB Skrot & Avfallsprodukter i Tingstad för skrotning, vilken meddelades vara slutförd i juni 1966. Många av TID-båtarna blev med tiden mycket beresta. I mitten på 50-talet opererade minst tio båtar i Hongkong och Kowloon, fyra på Malta och åtminstone tre användes av Nigerias järnvägar. Ett fartyg påbörjade resan till Australien, men sjönk på vägen. Ett nytt inköptes för att ersätta det förlorade, men där slutar alla spår efter dessa båtar. Tre båtar kom ända till Irving Paper Mills i Kanada, medan andra återfanns här och var i många europeiska och afrikanska hamnar. Ett stort antal såldes ut inom Storbritannien. Text: Tord Andersson

Exempel på TID-båtar:

TID 7
TID 19
TID 34
TID 41
TID 43
TID 176
TID 178
TID 180
TID 181

Engelsk hemsida i ämnet, med förteckning över alla båtar

Tillbaka till bogserbåtssidan
Tillbaka till startsidan