Bärgning av Poclaingrävare ur Fryken
Berättat och illustrerat av Håkan Larsson
I slutet av 1980-talet råkade en Poclain PL 75 CL ut för ett vådligt äventyr i norra Värmland, i samband med ett, från början, helt vanligt rutinjobb.
På hösten 1987 etablerade företaget Fryksdalens Laxodling en ny fiskodling i anslutning till före detta Björnide biltipp där Fryksdalens Flottningsförening hade avslutat flottningsepoken i Fryksdalen på försommaren, samma år.
Foto: Håkan Larsson
När Fryksdalens Laxodling tog emot den första leveransen ”sättfisk” i september 1987 använde man sin arbetsbåt LUSTEN 10 som distans mellan land och de flera meter djupa nätkassarna.
Foto: Håkan Larsson
För att kunna bedriva sin verksamhet rationellt, behövde fiskodlingen en ordentlig kaj i anslutning till en asfalterad plan. Den nya kajanläggningen projekterades ett par hundra meter söder om den förutvarande ”biltippen”, ungefär vid den skogbeklädda udden till höger om den lilla bogserbåten Skôrpa som drog ut timmerbuntar i juni 1987.
Foto: Håkan Larsson
Schaktningen för ny tillfartsväg och vändplan påbörjades under den sista veckan i april 1988, sedan skogen i strandzonen hade huggits bort under den föregående vintern. Arbetet fortlöpte väl – åtminstone till en början. Men så en förmiddag, just som grävmaskinisten gjorde en kort paus för att växla några ord med en av de anställda vid fiskodlingen, då hände det…
Mitt under den uppsluppna dialogen blev ”fiskodlaren” varse en mörk rand i marken alldeles bredvid grävmaskinens ena larvband. Han ropade: ”– Det spricker; Hoppa för tusan!” Och så började han själv att springa undan. Grävmaskinens förare hann med nöd och näppe att kasta sig ur förarhytten innan maskinen och den omgivande terrassen hastigt försvann ut i Frykens svarta djup.
Den krater som hade bildats efter jordskredet var bara som toppen av ett isberg. Djupmätningar, gjorda både före och efter olyckan, visade att skredet hade dragit fram över ett stort område ute i sjön.
Foto: Håkan Larsson
Man tillkallade dykare omgående, som kom och sökte av området där grävmaskinen borde ligga, men den var spårlöst försvunnen.
Foto: Håkan Larsson
Rasområdet återfylldes med stora kvantiteter bergkross, som säkrades under överinseende av en geolog. Kajanläggningen blev klar fram på sommaren, efter en viss försening, men grävmaskinen, den låg ännu kvar i djupet.
Foto: Håkan Larsson
Påföljande vår upptäcktes motorolja som steg upp till ytan, mitt under den nyetablerade fiskodlingen, en bra bit utanför den plats där grävmaskinen försvann nästan på dagen ett år tidigare. Dykare tillkallades igen och nu tog man även hjälp av en operatör med en så kallad magnetometer, en apparat som kan hitta järnföremål även nere i bottenslammet. Och nu hittade man också grävmaskinen! Den stod på 19 meters djup, nedsjunken i leran så att endast den övre delen av hytten, förutom bommen, stack upp ovanför sjöns botten.
Dykfirman hämtade sin bärgningsutrusning, för nu skulle grävmaskinen upp! Efter ett par dagars förberedelser kopplade man haveristen och började vinscha. Skopan kom upp ur den styva leran, men sen blev det obevekligen stopp, trots att man presterade närmare 35 tons lyftkraft.
Teckning; Håkan Larsson
I detta läge sände man bud efter bogserbåten ENGERDALEN. En vajer, fästad i grävmaskinens skopa, kopplades till bogserbåtens tross och båtens förare fick nu i uppgift att försöka gunga loss grävmaskinen. Från tomgångsvarv drog vi på för fullt tills båten reste sig i fören och samtidigt grävde ner aktern, sedan återgick vi försiktigt till utgångspositionen. På detta sätt höll vi på i drygt en timmas tid, då vi fick order att avvakta. Samtidigt som vi gjorde våra ”stolleryck” med bogserbåten, hade bärgningsvinscharna förmått att ta hem någon centimeter lina i sänder, och nu ansåg dykarna att maskinen var loss ur bottenleran. Så småningom, efter flera timmars fortsatt arbete, kunde man skönja toppen på grävmaskinens bom när den bröt vattenytan mellan de båda bärgningspontonerna. Innan arbetet avslutades för dagen bogserades bärgningspontonerna, med sin hängande last, med hjälp av dykfirmans lilla arbetsbåt till den gamla biltippen där det avslutande lyftet skulle ske nästa dag.
Tyvärr blev inga bilder tagna den här dagen, eftersom dokumentatören hade fullt upp med att köra bogserbåt.
Foto: Håkan Larsson
Påföljande dag kom en inhyrd mobilkran till platsen. Kranen, en Liebherr LTM 1125, hade maximal lyftkraft av 125 ton. Den här dagen var bogserbåtsföraren ledig från andra uppdrag och kunde ägna tiden åt att springa runt med sin kamera…
Foto: Håkan Larsson
Inledningsvis ställdes kranen i lyftposition.
Foto: Håkan Larsson
Här kopplas kranens lyftkrok till grävmaskinens bom som syns mellan pontonerna.
Foto: Håkan Larsson
Nu får kranen visa hela sin lovliga kapacitet (och litet till). Den stora utliggningsvinkeln gör lyftet lite väl tungt även för den här stora kranen.
Foto: Håkan Larsson
Men upp ska den, och här kommer han!
Foto: Håkan Larsson
En stor trädrot hade tagit förarens plats inne i hytten.
Foto: Håkan Larsson
I den här positionen indikerade kranens våg 25 ton, det vill säga drygt åtta ton mera än grävmaskinens arbetsvikt.
Foto: Håkan Larsson
Nu har bärgningsteamet snart fått sitt på det torra.
Foto: Håkan Larsson
Äntligen står grävmaskinen på fast mark
Foto: Håkan Larsson
Åh, så mycket dy och lera. Nu återstår att undersöka om maskinen är i sådant skick att den kan renoveras och användas igen.
Foto: Håkan Larsson
På eftermiddagen, dagen efter den lyckade bärgningen, hade grävmaskinen spolats ren med hjälp av dykflottens brandspruta. Senare togs maskinen in på verkstad där motorn helrenoverades, och hela maskinen fick samtidigt en professionell översyn. Sedermera såldes maskinen till en lantbrukare som behövde en egen grävmaskin för att dränera sina åkrar.
Foto: Håkan Larsson
Till Poclain
Tillbaka till traktorer