Båtar i Roslagen
Målade och berättade av Gunnar Frisell
ROSLAGEN
Målning av Gunnar Frisell
Hjulångare (40 hk) byggd på Bergsunds Varv i Stockholm 1855. 35,76 x 4,9 m., lång, smal, rank och svårmanövrerad. I trafik för Ångfartygs Ab Roslagen från Stockholm till Östhammar via Norrtälje 1864, men togs ur trafik redan september samma år. Östhammar hade nu låtit utföra kajbygge som tillät tilläggning för ångarna. ROSLAGEN såldes 1866 till ett bolag i Härnösand och omdöptes till CASTOR.
Text: Gunnar Frisell (källor: Skärgårdsbåtar 2, 2005 - Gunnar Hedman, Elias Sehlstedts resedikt i samma nr.)
WINGÅKER
Målning av Gunnar Frisell
Målning av Gunnar Frisell
Ångfaryg med propellerdrift, byggd 1856-57 vid Motala Verkstad för räkning Ångfartygs Bolaget Wingåker. Var ämnad för trafik från Stockholm via Mälaren och Hjälmare kanal till Örebro och Läppe (hamn i Hjälmaren). Men samma år som leverans skedde öppnades järnvägsförbindelsen mellan Arboga och Örebro och därifrån vidare söderut. Rederiet fick därmed oväntad konkurens då många valde att ta båten endast till Arboga och därifrån vidare till Örebro med tåg, vilket gick betydligt snabbare än att fortsätta sjövägen via Hjälmare kanal och över Hjälmaren till slutmålet.
Lönsamheten uteblev då man fick konkurens av andra ångare, såsom ARBOGA och KÖPING samt att det även tillkom två nybyggda ångare på samma led. Andra alternativ till trafik på Mälaren prövades, men utan önskad lönsamhet. Detta resulterade i att ångaren såldes och blev skärgårdsångare på på linjen Stockholm - Norrtälje - Östhammar med början 29 maj 1859. Därmed blev WINGÅKER den första ångaren i skärgården med propellerdrift (skrufångare).
År 1861 gick Ångfartygs Bolaget Wingåker samman med Ångfartygsbolaget Roslagen. Vissa år gick både ROSLAGEN och WINGÅKER till Östhammar, andra år endera av dem. ROSLAGEN såldes 1866 och WINGÅKER fick ensam fortsätta tills andra aktörer uppenbarade sig.
1868 genomgick WINGÅKER ombyggnad som innebar ett utbyggt mellandäck där passagerarna kunde sitta skyddade vid otjänlig väderlek, fick ny ångmaskin och försågs med styrhytt. Sista året för WINGÅKER till Östhammar var 1888 vilket innebar 30 år, till och från, på Östhammarstraden.
Text: Gunnar Frisell
PRINS GUSTAF
Målning av Gunnar Frisell
Redan i maj 1868 hade WINGÅKER fått konkurens av ett i Ortala nybildat rederi, Ångfartygs Bolaget Stockholm-Östhammar, som ämnade inköpa f.d. Uppsalaångaren PRINS GUSTAF. Initiativtagare var kapten L.E. Baumgardt som även utsågs till befälhavare och så snart köpet var genomfört började PRINS GUSTAF sina turer från Stockholm till Östhammar via Norrtälje i mitten av maj 1868.
Ångaren var beställd av Uppsala Ångfartygsaktiebolag för dagliga turer mellan Stockholm och Uppsala. Beställningen gjordes hos Motala Verkstad 1853 men leveransen blev ett år försenat och fartyget kom i trafik först på hösten 1855. Längd drygt 29 m. Med en maskinstyrka på ca 60 hk gjorde hon ca. 9 knop och avverkade sträckan mellan städerna på drygt 6 timmar.
Trafiken var vid denna tid mycket lönsam och bolaget utökade sin flotta med ytterligare nybyggen. Vändningen kom 1865 då järnvägsbygge påbörjades mellan Stockholm och Uppsala och därifrån vidare norröver. Med den korta restid som en tågresa mellan städerna innebar, insåg man det omöjliga i att konkurrera och beslöt att sälja ut större delen av flottan. Järnvägen invigdes 1866 men det visade sig svårt att hitta köpare till de fartyg som salufördes, och det dröjde till våren 1868 innan PRINS GUSTAF såldes för 15 000 rdr som var ett rent realisationspris.
Redan 1870 upphörde trafiken till Östhammar och fartyget försåldes till Sundsvall. Se vidare här
Text: Gunnar Frisell
SÖDERHAMN och ÖSTHAMMAR
Målning av Gunnar Frisell
SÖDERHAMN byggdes 1855 som hjulångare på William Lindbergs verkstad vid Södra Varvet i Stockholm. Maskin av varvets egen konstruktion. 37,07 x 6,18 x 3,38 m. Levererades till Söderhamns Ångfartygsaktiebolag som SÖDERHAMN för trafik mellan Stockholm och Söderhamn. Såldes 1874 till Åkesson, Andersson & Co i Gävle och döptes där till TELEGRAF. Trafikerade Gävle - Sundsvall. 1855 såld till Ångfartygs Ab Trafik och traden utsträckets till Hernösand. Såld till Finland 1890 för trafik mellan Kristinestad och Sundsvall. 1898 hos Bergnings & Dykeri Ab Neptun som bärgningsfartyget ARNE. Skrotad 1912.
Fakta: skargardsbatar.se där mer finns att läsa
ÖSTHAMMAR levererades från Motala Verkstad som WENERSBORG till P Kuylenstjerna, Vänersborg. Ny ägare 1869 och 1871, då till Tjust Ångfartygs Ab och döpt till TJUST. Trafikerade sträckan Västervik - Stockholm. 1874 i trafik Gävle - Lövsta hos Gefle-Löfsta Ångfartygs Ab. 1875 omdöpt till ÖSTHAMMAR och i trafik Stockholm-Östhammar. Redan 1878 heter båten åter TJUST. 1881 NORDINGRÅ, 1888 NORRVIK, 1892 ULLÅNGER, 1898 TYNDERÖ. 1936 hamnpråm hos Iggesunds Bruk. Anmäld sjunken 1954, bärgad och skrotad 1970.
Fakta: skargardsbatar.se där mer finns att läsa
ROSLAGEN (2)
Målning av Gunnar Frisell
Den nya båten fick namnet ROSLAGEN, den andra i ordningen. Hon avgick från Stockholm som nattbåt onsdagar och lördagar och tillbaka som dagbåt. År 1880 prövade man att förlänga traden till Öregrund och Kallerö men fick året därpå åter Östhammar som slutmål. ROSLAGEN var en betydligt elegantare båt än TJUST och hade fler hytter. Rederiet hade nu båda sina fartyg ROSLAGEN och WINGÅKER på Östhammarstraden och utan konkurens av annat rederi. Lönsamheten var god och man beslutade år 1882 att beställa en ännu större båt för nattrafiken till Östhammar.
Text: Gunnar Frisell
ROSLAGEN (3)
Målning av Gunnar Frisell
Denna tredje ROSLAGEN beställdes 1882 hos Oskarshamns Mek Verkstad och leverans skedde i slutet av november 1883. Måtten var längd 36,63 m., bredd 7,52 m., vilket var betydligt större än sina föregångare, hade 2 master, vackra linjer och tjusig inredning. Övertog nu trafiken efter sin föregångare med samma namn och med natturer från Stockholm tisdag och fredag samt återresa dagtid från Östhammar.
Såldes 1887 till Eskilstuna och fick nytt namn, ESKILSTUNA III som ändrades till DAGMAR efter upprustning våren 1888. Insattes därefter på traden Stockholm - Norrköping - Visby. Gick redan året därpå på grund mellan Södertälje och Landsort och sjönk på 25-27 meters djup. Bärgningsförsök gjordes först 10 år därefter men det visade sig då att fartyget hade klyvts i två delar och fick därför ligga kvar.
Text Gunnar Frisell
ÖSTHAMMAR
Målning av Gunnar Frisell
Se Enköping
ÖSTHAMMAR och FURUSUND
Målning av Gunnar Frisell
Östhammarsbor, företrädesvis affärsmän, hade nu börjat tröttna på att stadens ångbåtstrafik skulle styras från Stockholm, så 1884 beslöt en grupp att bilda ett eget rederi. I spetsen för detta företag stod handelsmanen Mattias Lundqvist. Han var född 185? i Järnlund, Sandiko. Efter avslutad skolgång gick han till sjöss på segelfartyg ett par somrar. Han fick sedan anställning hos handlaren Gustav Andersson i Trästa och började därmed en lysande affärskarriär. Flyttade sedan till Öregrund där han var anställd av handlaren Sidenvall innan han 1871 kom till Östhammar och handlaren Anders Jacobsson.
1881 startade så Lundqvist egen affär i Norrstedtska gården Samtidigt som han började engagera sig i sjöfartsnärningen och på kort tid blev han huvudredare för sju segelfartyg, vart och ett med eget partrederi. Under dessa år anlades också Östhammars Badanstalt med socitetshus och varm- och kallbadhus. Lundqvist fortsatte för sin del att bygga om Sandins garvargård och öppna bageri där 1888. Året därpå anlades en såg och en ångkvarn av ett konsortium med honom i spetsen. 1890 kunde Lundqvist börja använda en ny titel sedan han utsetts till rådman i staden.
Rederiet som bildades 1884, hade ett aktiekapital på 13.500 kronor. Styrelsen bestod av kabinettskammarherre C. R. Reutersköld, Gimo, handlandena M. Lundqvist, M. Törnqvist samt H.M. Jonsson samt skomakare M. Eriksson, Östhammar.
ÖSTHAMMAR köptes nu för 12 600 kronor. Det var ju både en äldre och mindre båt än ROSLAGEN, men när denne hade försvunnit var man tillsvidare så gott som ensam om Stockholmstrafiken och någon konkurens av andra trafikmedel behövde man ej heller känna av. Till befälhavare utsågs sjökapten Gustaf Lundin, född 1850 och son till rådmanen och handlanden Johan Lundin (i Kanickebol) i Nordanviks rotegård 17-18. Efter att ha varit till sjöss på segelfartyg avlade han redan som 22-åring styrmansexamen i Gävle och året därpå, 1879, sjökaptensexamen i Stockholm. Efter examen var han 2:e styrman på segelfartyg i 2 år och som 1:e styrman i 4 år. Sedan tjänstgjorde han på ett antal ångfartyg innan han tog befälet på ÖSTHAMMAR.
De första åren var lyckosamma för Lundin och rederiet och redan efter första verksamhetsåret fick aktieägarna en utdelning om 8% på sitt innehav (20 kr/aktie).
Text: Gunnar Frisell (Rospiggen 2003)
ÖSTHAMMAR på grund - november 1887
Målning av Gunnar Frisell
Den 15 november 1887 blev emellertid en otursdag för Lundin då han på eftermiddagen vid 5-tiden gick på grund i Singöfjärden utanför Fogdö. Han hade lämnat Herräng och var på väg till Stockholm. Ombord fanns förutom passagerare och gods, även en häst och en ko. Båten fick när den rände upp på grundet slagsida och tog in vatten. Båda djuren stod tjudrade på babords sida på fördäck, men när båten lade sig över på styrbords sida blev kon hängande och stryptes. Hästen kunde man skära loss och den rullade över på rygg och sedan ut i sjön. Dagen därpå återfanns hästen betande på Fogdö och helt oskadd. Från Fogdö kom folk ut i båtar och förde passagerarna och besättning i land.
Man hade fått ut livbåten, men den var så otät att den vattenfylldes omedelbart. ångaren bärgades av Neptunbolagets FRAMÅT och bogserades till Stockholm och togs upp på varv. Det visade sig att fartygsplåten hållit och att det enbart blivit en buckla i bordläggningen. Under vintern 1888-89 var båten upptagen på Södra Varvet i Stockholm där den rustas och förses med ny ångpanna och ångmaskin. 20 maj 1889 inledde så ÖSTHAMMAR sina ordinarie turer till Stockholm där den då hade sin tilläggsplats vid Skeppsbron nedanför Gustaf III:s staty. Tilläggas kan att båten redan från första säsongen var utrustad med postexpedition ombord - PXP 51.
När bolaget i mars 1899 höll årsstämma kunde åter meddelas att affärerna under de senaste åren gått mycket bra och att man utökat verksamheten med ytterligareen båt, ÖSTHAMMAR II. Vid samma tillfälle överlämnades till Lundin som gåva ett fickur i guld som uppskattning för han nit och duglighet och notis härom i ÖT den 30 mars 1899 citeras: Som berättigat erkännande för det nitiska arbete sjökapten Gustaf Lundin nedlagt i Östhammar Ångfartygbolags tjänst hvari fortfarande som befälhavare å ångfartyget ÖSTHAMMAR med oförminskad kraft kvarstår: överlämnades till honom vid bolagets stämma en vacker present bestående av ett dyrbart Halda-fickur af guld med inskription. Det var inget särskilt datum i mottagarens lif eller i bolagets verksamhet som föranledde gåfan just nu utan den omständigheten att bolagets verksamhet med instundande seglationsår inträder i ett nytt skede då det börjar arbeta med tvenne ångare. Lundin var en beslutsam och krävande kapten som kunde låta ganska barsk när han vrålade ut sina kommandon. Umgänget med passagerarna, särskilt kvinnor, kunde vara kärvt. Trots grundstötningen var han en skicklig navigatör som med hjälp av upprättade farledstabeller, kompass, lod och fartlogg tog sig fram i mörker, dimma, dåligt väder och häftiga stormar. Trots detta var han vid visa tillfällen djärv i överkant fast som slutade lyckligt mestadels men som vid ett par tillfällen ledde till grundstötningar, även dessa slutade relativt lyckligt. Den första har beskrivits här ovan, den andra mer allvarliga skedde söndagen 26 november 1899 i hård blåst, mörker och regn och obefintlig sikt strax utanför Herräng på grundet Brommarn.
Text: Gunnar Frisell (Rospiggen 2003)
TÄRNAN
Målning av Gunnar Frisell
Runt årsskiftet 1886-87 började handlare i Östhammar planera för att anskaffa en mindre båt, typ ångslup, för trafik i den inre skärgården. Det fanns även andra intressenter med i bilden och då närmast trafikchefen för DHJ Dannemora-Hargs Järnväg, Johan Olof Åberg, som insåg nyttan för båda parter genom att både gods och passagerare kunde ankomma till Harg - Hargshamn med tåg och den snabbaste och billigaste vidarebefodran till Östhammar och närliggande öar var med båt och vice versa och att detta skulle gynna handlarna i staden, liksom även hantverkarna och badanstalten. Den 12 maj 1887 hölls första sammanträdet där det beslutades om ett inköp av fartyg. Det penningbelopp som erfodrades för anskaffningen var redan då så gott som fulltecknat.
Nästa sammanträde hölls 26 maj då beslöts att bolagets namn skulle bli Östhammars Ångslupsaktiebolag med säte i Östhammar. Till ledamöter i interimsstyrelsen valdes handlarna Reinhold Sundberg och Mattias Törnqvist samt bokhandlare Algot Lindberg som tillika var ansvarig utgivare av Östhammars Tidning som hade utkommit med sitt första nummer 7 januari samma år. Man hade då antagit befälhavare, sjökaptenen Svante Frithiof Kellnér från Gävle som också ingick som en av de större delägarna i bolaget. Han utsågs också att i samråd med trafikchefen J. O. Åberg inköpaen ångslup, TÄRNAN som var utbjuden till försäljning för 4 000 kronor.
Denna slup byggdes på Södra Varvet i Stockholm och levererades 1868 och var ämnad som nöjesbåt för privat bruk. Beställare var ingen mindre än en kunglig person, Prins August, hertig Nikolaus August Bernadotte av Dalarna, född 1831 som prins av Sverige och Norge samt hertig av Dalarna. Han var yngste son till konung Oscar I och Josefina av Leuchtenberg. Som student vistades han från och till i Uppsala åren 1849-53 då det visade sig att han inte hade samma intelekt som sina båda bröder Carl XV och Oscar II. Som sina mer kända bedrifter var att han fick döpa ett av SJ:s första ånglok som fick heta Prins August och därefter myntades också uttrycket "att vara dummare än tåget".
Som brukligt med kungligheter och prinsar hängdes även han på militära titlar, exercislöjtnant för skärgårdsartilleriet 1866 och befodrad till generallöjtnant 1872. Endast 42 år gammal avled han av hjärtförlamning 4 mars 1873.
Således hade han nöjet av sin slup blott 5 år. Vad som hände med TÄRNAN åren närmast därefter är okänt, men 1887 är den inköpt av ångslupsbolaget och insattes i skärgårdstrafiken den 10 juni samma år. TÄRNANS mått var 14,85 meter lång och 3,12 meter bred. I aktern fanns en salong och i fören en skans samt en mast som kunde föra hjälpsegel. Midskepps var den öppen med långbänkar på sidorna och ångmaskin med panna däremellan och hade suntak av segelduk som kunde spännas upp som skydd för sol och regn. Efter att ROSLAGEN upphört med trafiken blev Östhammar utan nattbåt, vilket saknades, men detta löstes nu genom att TÄRNAN 3 dagar i veckan avgår till Sladdarön kl 9.15 e.m. och möter där kustångarna NYA SÖDERHAMN och GEFLE för utbyte av passagerare och återkommer till Östhammar kl 4.00 påföljande morgon. I övrigt alla dagar till Hargshamn samt vissa dagar Älvsnäs-Harg-Östhammar och Herräng-Järsö-Östhammar. Sista året TÄRNAN var i trafik här var 1898 och såldes för 6 000 kronor till Iggesundsbolaget våren 1899. Slupens siste befällhavare 1895-1898 var Eric Söderholm på Frebbenholm. Mellan år 1891 t.o.m. 1894 hade befälet förts av kapten Carl Hallberg från Långalma.
På årsstämman 18 april 1890 togs beslut att Östhammar Ångslups AB skulle gå i likvidation p.g.a. att hela aktiekapitalet på 4 800 kronor förbrukats p.g.a. otillfredställande lönsamhet. Det beslöts därmed att bolaget skulle ombildas och att TÄRNAN skulle övergå till det nya bolaget. Redan den 28:e i samma månad hade intressenterna samlats då det nya bolaget som skall heta Norra Roslagens Ångslupsaktiebolag med säte i Östhammar. Aktiekapitalet skulle utgöra lägst 5 000 kronor och högst 50 000 kronor. TÄRNAN inköptes från det gamla bolaget för 4 000 kronor och styrelsen i det nya bolaget kom att utgöra i stort sett av samma personer som förut.
Vid årsstämmorna påföljande åren kunde konstateras att verksamheten 1891, 1892 och 1893 givit ett bättre resultat än tidigare år och man började nu disskutera att anskaffa en större båt. Diskution härom fortsatte föras under 1894 och på senhösten hade man bestämt att inköpa en ångslup som var till salu i Arvika...
Text: Gunnar Frisell
VICTORIA
Målning av Gunnar Frisell
...VICTORIA var slupens namn och endast 5 år gammal. Var byggd vid Jönköpings Mek. Verkstad, hade 12 hk maskin, var 16,28 m. lång och kunde föra 110 passagerare. Byggd av stål, heldäckad och överbyggd, fördedd med hytter för befäl och manskap, salong akterut och trevlig plats för passagerare på mellandäck under överbyggnaden. Befälhavare blev Carl Hallberg som hämtade hem båten. 10 december passaerade VICTORIA Motala och den 13:e lämnade man Stockholm med last till Östhammar dit mamn anlände dagen efter. Den 5 juni 1895 inleddes de ordinarie turena för året. Köpesumman obekant.
Hon insattes först på traden Östhammar-Öregrund respektive Herräng och Hargshamn (1895-1900), 1901 Östhammar - Herräng respektive Elfsnäs. 1902 Östhammar-Öregrund respektive Herräng och Hargshamn. Samtidigt fortsatte TÄRNAN fram till 1898 i stort sett som förut. Under vår och höst då trafiken var mindre intensiv utfördes en del bogseringsuppdrag. En hel del lustresor utfördes även av de båda ångarna. I en annons 1901 söktes till VICTORIA ett "fruntimmer" kunnig i matlagning men om det var för att kunna tillhandahålla förtäring för passagerarna eller enbart att hushålla för besättningen framkom ej.
Text: Gunnar Frisell
NECKEN
Under 1899 fick VICTORIA ensam sköta trafiken i innerskärgården och det blev uppenbart att detta ej kunde täcka behovet. I början av 1900 annonserades efter befälhavare till en mindre ångslup. Genom annonsen tillkännagavs att ångslupsbolaget inköpt en nästan ny, mindre slup, NECKEN, 40 fot lång, 9 fot bred och med 4 hk maskinkraft, för 4 200 kr., från Söderhamn att vid första öppet vatten levereras för att insättas på TÄRNANS f.d. skärgårdsturer. Slupen var besiktigad för 40 passagerare och var helt öppen då hon kom till Östhammar i maj 1900. Det nämns då att båten framledes skall överbyggas med en rymlig salong.
Vid bolagsstämman 1902 meddelades att VICTORIA under 1901 inseglat 5 682 kr. och NECKEN 5 925 kr. Man var inte helt nöjd med dessa resultat men beslutade att fortsätta verksamheten även innevarande år (1902) i avvaktan på gynsammare konjunkturer. Styrelsen gavs dock i uppdrag att försälja den ena av ångarna om man kunde få ett acceptabelt pris. Detta lyckades ej och NECKEN tycks därför ha legat upplagd under säsongen 1902, medan VICTORIA gick sina ordinarie turer. Vid extra blagsstämma 1903 gavs styrelsen i uppdrag att försälja båda sluparna. Om detta ej lyckades föreslogs att vid årsstämman begära företaget i likvidation. Då man ej lyckats få köpare till båtarna beslöt stämman i enlighet med förslaget om likvidation. Efter ännu en annonsering om försäljning utan att lyckas beslöts om offentlig auktion att förrättas i Östhammar den 27 maj men även detta resulterade ej till någon försäljning. VICTORIA fick under 1903 utföra en del bogseringsuppdrag och kustresor samt en del resor mellan Östhammar och Herräng. NECKEN tycks däremot ha legat upplagd. I maj 1904 uppenbarade sig en köpare till VICTORIA, en grosshandlare i Nyköping som tog över VICTORIA för obekant summa. Efter att VICTORIA lämnat Östhammar sattes NECKEN in på traden Östhammar-Herräng smt utförde en del lustresor. I slutet av maj 1905 sattes punkt för ångslupsbolaget då NECKEN nu lämnade Östhammar efter att ha sålts för 4 000 kr till greven och fidiekommissarien Gustaf Erik Lewenhaupt på Gäddeholm i Mälaren. Han var svåger med Carl Joachim Beck-Friis på Harg.
Text: Gunnar Frisell
ÖSTHAMMAR och WÄDDÖ KANAL
Målning av Gunnar Frisell
Byggd 1881 av Södra Varvet i Stockholm för ångbåtsbolag i Gävle med A.E. Wanche som huvudredare och skeppare ombord. Redade ångaren till 1891 då grosshandlaren Wictor T Engwall övertog fartyget. Överförde äganderätten 1895 till Ångfartygs AB Wäddö Kanal. Genom rederifussion övertogs ångaren 1.1. 1896 av Ångfartygs AB Södra Norrland i Gävle. Traffikerade 1888-1901 traden Stockholm-Väddö-Gävle-Söderhamn-Hudiksvall-Söderhamn. Grundstötte 1901 vid Storjungfrun och slutade där som vrak.
Tor Schram uppger i sin skildring av Östhammars historia i bokverket "Östhammar" från 1943, i tryck 1949 av Ekbloms tryck, att WÄDDÖ KANAL utan angivande av tidsperiod, även trafikerade Östhammar.
Det synes vara någon period mellan 1885 och 1892. Jag grundar mitt antagande på ett foto av hamnen i Östhammar där både WÄDDÖ KANAL och ÖSTHAMMAR samtidigt ligger i hamnen, och där ännu ej magasinet längst ut är uppfört. ÖSTHAMMAR kom ju till Östhammar senhösten 1884 och magasinet uppfördes 1892 enligt vad jag erfarit. Utan att veta mera, bekräftar i alla fall fotografiet, att WÄDDÖ KANAL angjort Östhammar. Fotot visar att WÄDDÖ KANAL var svartmålad vid tillfället och att detta var i ett tidigare skede, då senare foton visar att fartyget var vitmålat.
Det uppges att WÄDDÖ KANAL var en god isbåt till skillnad från de flesta andra vid den här tiden
Längd 35,63 m., bredd 6,09 m.
Text: Gunnar Frisell
WÄDDÖ KANAL
Målning av Gunnar Frisell
WÄDDÖ KANAL
Målning av Gunnar Frisell
FURUSUND
Målning av Gunnar Frisell
Levererad av Motala Verkstad som SVEN RINMAN till Ångfartygsbolaget Sven Rinman, Eskilstuna. Gick i trafik på Mälaren mellan Eskilstuna och Stockholm. Såldes 1888 till Ångbåts AB Rådmansö, Stockholm för trafik Stockholm-Furusundsleden, nu under namnet RÅDMANSÖ. 1892 såld till Gustav Adolf Sjöström, Väddö och omdöpt till FURUSUND. Trafikerade då Stockholm-Norrtälje-Furusund. Såldes 1898 till ett partrederi i Härnösand och året därpå omdöpt till LAXEN. Senare namn är från 1956 FROSTVIK och från 1963 LENA och som jazzklubb i Stockholm 1965-66, kallad OLD TIME SHIP. Lämnade Sverige 1966.
Byggd 1865 vid Motala Verkstad, Motala i järn (n.b. 119). 30,97 x 4,90 x 1,99 m. 103 brt, 67 nt. Ångmaskin av varvets konstruktion på 120 hk. 11 knop.
Fakta från www.skargardsbatar där mycket mer finns att läsa
ÖSTHAMMAR II
Målning av Gunnar Frisell
ÖSTHAMMAR II
Målning av Gunnar Frisell
Ångfartygs AB Östhammars trafik hade utvecklats bra. Östhammar hade fått en badanstalt, liksom även Öregrund, och i skärgården från Stockholm och upp till Öregrund växte sommarpensionaten som svampar ur jorden. Detta bidrog till att passagerarunderlaget, särskillt sommartid, breddades och med den ökande folkmängden sommartid, även godsmängden till de båda städerna och övriga bryggor efter farleden. Då FURUSUND slutat att gå fick ÖSTHAMMAR ensam svara för Stockholmstrafiken med sina två turer i veckan och detta var långt ifrån tillfylles.
Hösten 1898 bedömde M. Lundqvist och övriga intressenter i ångfartygsbolaget att som komplement ett nytt och större fartyg måste inskaffas. Lundqvist tillsammans med kapten Carl Hallberg och verkmästare G. Bergqvist for därför över till Åbo för att ta en titt på ångaren BJÖRNEBORG som var till salu. Byggd vid Bergsunds Mek. Verkstad för Salo Ångfartygs AB i Finland. Hade gått på traden Helsingfors-Viborg via Kotka, Lovisa och Fredrikshamn. Hon liknade en riktig kustbåt med två master och överbyggnad ända till aktern, var 32,79 m. lång och 5,60 m. bred. I överbyggnaden fanns matsalong på mellandäck, sovplats i 6 tremanshytter och längst akterut en salong med 6 liggplatser, klädd med röd schagg. Nere i skrovet fanns ett stort lastrum och akter därom en allmogesalong. Hon hade fått ny ångpanna 1892 och maskinen ombyggd 1895.
Den 14 januari 1899 skrev Matias Lundqvist under köpehandlingarna och den 28 mars, på bolagsstämman, godkändes köpet. Det stiliga fartyget döptes till ÖSTHAMMAR II. Östhammar hade nu åter fått en nattbåt, vilket saknats sedan ROSLAGEN lämnat staden. Det nya fartyget gjorde sin första resa den 12 maj 1899, Stockholm-Östhammar via Furusund, Marum, Tomta Grisslehamn, Fogdö, Singö och Herräng. Hon fick sedan ett trafikprogram med en dagsresa från Stockholm på onsdagar kl. 7.00 fm och en nattresa på lördagar kl. 9.00 em. Från Östhammar gjordes enbart nattresor, söndagar kl 9 em och torsdagar kl 7 em. Befälet fördes av kapten Carl Hallberg till 1904 då han plötsligt avled. Styrman var Erik Eriksson som avlagt styrmansexamen 1884 och sedan i många år varit styrman på kustångarna UMAN och WESTERBOTTEN och olika segelfartyg innan han anställdes på ÖSTHAMMAR II. Han hade kompletterat sin examen med ångbåtsbefälhavarexamen och han fick med den kompetensen överta befattningen som befälhavare efter Hallbergs frånfälle.
ÖSTHAMMAR II fortsatte sedan på samma trad med den enda ändringen att man från Östhammar gick istället som dagbåt tisdagar och fredagar kl 7 fm. Den 22 juli 1902 råkade "tvåan" ut för ett haveri då hon i tjocka gick på fel sida av ett grund vid Ryssmastunga, men hade ingen hög fart och tog bara in en del vatten.
Text: Gunnar Frisell
ÖSTHAMMAR I
Målning av Gunnar Frisell
ÖSTHAMMAR I
Målning av Gunnar Frisell
ÖSTHAMMAR I
Målning av Gunnar Frisell
Östhammars Ångfartygs AB hade nu åter två fartyg på Stockholmstraden men p.g.a. ÖSTHAMMARS haveri 26 november blev ÖSTHAMMAR II ensam Stockholmsbåt under året därpå 1900. ÖSTHAMMAR hade sålts efter reparation 10 januari. Behovet av en ersättare var därför akut. Inseglingen hade 1899 givit ett mycket gott resultat, så ekonomin var tillfredställande. När köpet av ny båtdiskuterades med intressenterna i rederiet framkom att en majoritet ville avskeda Gustaf Lundin (numera skämtsamt kallad Grundin) då man tyckte att han hade handlat oaktsamt och tagit onödiga risker. Matias Lundqvist hade dock fortfarande odelat förtroende för sin kapten och efter att ha suttit tyst under diskussionerna sade han: Jasså, ni ska peta Gustaf. Då får jag själv köpa en ny båt till honom. Sen blev det inget mer tal om att byta ut honom.
Så det blev beslut att rederiet omgående skulle köpa en ersättere för ÖSTHAMMAR. Man fastnade för en ångare av kusttyp, SVANEN som var betydligt större än sin föregångare. Ångaren var byggd 1858 av Motala Mek. Verkstad som den sista i en serie av åtta för Stockholm-Götheborgs Ångfartygsbolag, för trafik på Göta kanal. Första namnet var AMIRAL VON PLATEN, var 31,74 m. lång, 6,54 m. bred, med en maskin om 70 nom hk. Såldes 1865 till Finland till Nyländska Ångfartygs AB i Åbo med bibehållet namn. I november 1871 åter svensk, övertagen av de samverkande Malmö Ångbåtsbolag och Halländska Ångbåtsbolaget, omdöpt till SVANEN och kom att gå på deras rutt mellan Malmö, Köpenhamn och Lübeck.
1872 beslöt man att förlängs SVANEN med 6 meter och ge henne ny ångpanna och maskin, utfört på Lindholmens varv. I början av 1890-talet lade man upp de äldsta ångarna i denna trafik och 1895 såldes SVANEN till Dampskibsellskabet Kalfsand i Köpenhamn för bara 15 000 kronor. Här rev man ur all inredning för passagerarna och gjorde henne till lastbåt för turer med fisk till Tyskland. I april 1900 köptes hon så in av M. Lundqvist och köpet överfördes sedan på ångbåtsbolaget.
Efter förlängningen var och förblev "ettan" den största av passagerarbåtarna som trafikerat Östhammar. Det var en stor baddare var Östhammarsbornas omdöme när man fick se henne. Det första som måste göras var att utföra ny passagerarinredning och byta ångpannan, samt målas vit i likhet med "tvåan".
Den 6 juli 1900 var "ettan" färdigrustad och under befäl av Gustaf Lundin började hon trafiken, till att börja med, Stockholm-Östhammar, med enbart natturen från Stockholm två gånger i veckan och en dagtur och en nattur från Östhammar.
Inredningen bestod nu av en rymlig aktersalong, sex dubbelhytter och en stor damsalong eller familjehytt och på däcket var byggt en damhytt och en röksalong över vilken det fanns en stor kommandobrygga. Matsalonger låg längst förut och nere i skrovet fanns fortfarande stora lastrum.
Med två så här pass stora fartyg visade det sig att kostymen var i största laget för att få tillfredställande intjäning. Väddö kanal var också stängd de här åren på grund av breddning. Kolet hade blivit mycket dyrare vilket också bidrog till ett sämre resultat än väntat, men gav ändå en blygsam vinst. Av denna anledning förlängdes därmed "ettans" rutt till att från 1904 och de följande åren gå i trafik till Gävle-Ljusne-Söderhamn, men från 1910 blev Ljusne slutstation. Redan 1901 hade "ettan" fått göra en tur i veckan Östhammar-Öregrund-Gävle och 1902 första delen prövades att förlänga veckoturen ända till Sundsvall, men det var tydligen väl långt, för från 22 juli var slutmålet åter Gävle, men förlängdes rutten på hösten till Ljusne-Söderhamn.
1903 fick "ettan" en ny ångpanna vid Ekensbergs varv, en reparation som drog ut på tiden så "ettan" gick därför inte denna sommar.
TOR
Målning av Gunnar Frisell
Efter att Norra Roslagens Ångslups AB sålt sina båtar och avvecklat bolaget, förekom de närmaste åren ingen trafik till de mindre bryggorna efter 1905. På initiativ av Mattias Lundqvist bildades ett konsortium med sjökapten Johan August Johansson som var bosatt på Björkö och varit befälhavare på ett av Lundqvists segelfartyg, inköpte dessa båda vid årsskiftet 1907-08, en mindre slup, TOR från Runns Trafik AB i Falun. Den var byggd av Lindholmens Mek. Verkstad i Göteborg 1867 för ett ångslupsbolag därstädes och sålt till Runn 1873. 13,85 meter lång och 3,11 meter bred.
Efter att båten rustats under vintern insattes den i trafik på traden Östhammar-Hallsta med mellanliggande bryggor som Länsö, Tvärnö, Hargshamn, Järsö, Ronöholm samt även Herräng vid vissa tillfällen. Det visade sig ganska snart att båten var alldeles för liten för denna trad då den ej hade tillräckligt utrymme för gods. Redan juli samma år såldes därför båten till Uppsala. (forts. nästa bild)
Text: Gunnar Frisell
KUNG
Målning av Gunnar Frisell
(Forts fr. föreg. bild) Omgående söker man en större båt och i september samma år inköper Johansson och Lundqvist passagerarångaren KONGELF från Kungsör, byggs 1875 på Eriksbergs Mek. Verkstad i Göteborg, med måtten 23,20 meter i längd och 4,40 meter i bredd. Fick namnet KUNG.
Efter att ha rustats under vintern annonserades att den under våren skulle insättas i trafik mellan Östhammar-Norrtälje med mellanliggande bryggor. Det blev första året inte så mycket trafik till Norrtälje pga att båten blev inhyrd för ett stort antal lustresor för olika föreningar (IOGT, Frälsningsarmén, ordenssällskap m.m.). Följande år ändrades rutterna lite då och då och 1909 utgick turerna från Trästa till Norrtälje och inga turer till Östhammar. Pga hårdnande konkurens från de större båtarna och andra orsaker var lönsamheten dålig och i april 1911 såldes båten till ett rederi i Strängnäs och därmed avslutades denna trafik.
Text: Gunnar Frisell
ELFSNÄS
Målning av Gunnar Frisell
Herrängs Gruf AB som även hade en egen rederirörelse med bogserbåtar och flera pråmar, anskaffade sin första bogserbåt 1898 som fick namnet HERRÄNG (1), såldes 1904, den var då upptagen till ett värde av 450 kronor. Båten var byggd av trä, 14 m. lång och 3,5 m. bred och försedd med ångmaskin om 48 IHK. Köpare var en Karl Jansson från Östhammar som döpte om den till FRAM och ämnade ha den för bogsering. Men det synes ej ha blivit så lyckosamt. 1907 försäljer Jansson båten till Elfnäs Såg och Kvarn. Avsikten var att i första hand använda båten för bogsering men kom även att användas för passagerartrafik, då främst mellan Östhammar och Elfsnäs och mellanliggande bryggor. Även mellan Elfsnäs och Öregrund. Båten hade emellertid ej godkänts för passagerartrafik och för det fick kapten Johan Westerlund från Nolstaby böta hela 200 kronor. Även båtens redare fick också var och en böta samma belopp. Året därpå hade båten erhållit certifikat med tillstånd att få föra 62 passagerare. Hur länge denna trafik pågick är ej bekant.
Text: Gunnar Frisell
SYLFID
Målning av Gunnar Frisell
SYLFID byggd 1870 på Lindholmens Varv för trafik på sjön Runn i Dalarna. Måtten var 74 fot (24,24 m) lång och 14 fot (4,17 m) bred, Hösten 1891 säljs SYLFID till ett partrederi i Gävle och forslades på järnväg från Falun till Gävle utan att behöva isärtagas. 1896 säljs ångaren till ett partrederi med säte i Norrtälje. 1899 ombildas partrederiet med ny huvudredare och 1891 bildas Ångfartgs AB Sylfid. SYLFID gav vid den här tiden god avkastning och rederiet beslöt att anskaffa ytterligare en båt...
Text: Gunnar Frisell
RUNAR
Målning av Gunnar Frisell
...Den 3 december 1900 skedde så inköp av passagerarångaren NYA HILLERSJÖ för en summa av 37 500 kronor för att insättas i trafik året därpå. Omnamnades till RUNAR, var byggd på Bergsunds Mek. Verkstad år 1885, 27,79 m lång och 4,88 m bred med ångmaskin på 30 NHK. Före köpet hade ångaren gått i Mälartrafik.
I början av juni 1912 annonseras att SYLFID avgår från Stäket tisdagar till Östhammar. RUNAR som var den större båten insattes på de längre traderna, Östhammar-Väddö Kanal-Norrtälje samt Stockholm under vissa tider. 1913 upphörde Sylfidbolaget som inte orkade med den ökande konkurensen och försämrade tider och fartygen skingrades. Därmed upphörde förmodligen också dessa fartygs rutter till Östhammar. Se även här
Text: Gunnar Frisell
ÄGIR
Målning av Gunnar Frisell
I början av 1913 började man åter diskutera möjligheterna ayy bilda ett nytt rederi för trafik inom Östhammars skärgårds närområde. Pådrivande var järnhandlare Edward Adrian Holmgren. Planerna förverkligades året därpå och i maj 1914 inköptes ångslupen ÄGIR från Nya Ångslupsbolaget Flink i Söderhamn. ÄGIR var byggd 1863 på Södra Varvet under namnet LIDINGÖ, omdöptes 1868 till RYD, 1870 till AEGIR som fr o m 1875 stavades ÄGIR.
Längden var 22,43 m och bredden 4,31 m, med tillstånd att få föra över 100 passagerare. Vid båtens ankomst till Östhammar togs den upp på Rörhamns Varv i Öregrund för upprustning samt byte av maskin. Pannan och ångmaskinen togs ur och ersattes av en råoljemotor av märket Bolinder, på 50 hk och som gav fartyget en fart av 9 knop.
Till befälhavare antogs en verklig uteseglare, sjökapten Carl Petter Mattsson från Öregrund. 1914 inleddes trafiken med angörande av Elmsta, Väddöviks bryggor, Fogdö, Singö, Herräng, Öster- och Väster Tvärnö samt Länsö. ÄGIR kom sedan att trafikera skärgården fram till sommaren 1917 då den därefter blev upplagd tillsvidare. Orsak var första världskriget och därmed uppkommen brist på brännolja. Man kan väl anta att Holmgren och delägarna ångrade maskinbytet. Främst orsak till bytet var att man fått större utrymme ombord både för gods och passagerare. Båten blev upplagd till 1919 och på rederisammanträde i februari beslutades att upplösa rederiet och försälja båten som på offentlig auktion kom att inropas av "Direktör" Karl Storm i Öregrund för Öregrunds Slip och Warfs räkning där den ombyggdes till bogserbåt.
Text: Gunnar Frisell
NAJAD
Målning av Gunnar Frisell
Huvudredaren i ÄGIRS partrederi, Edward Holmgren, kom nu i den situation som uppkommit att inköpa ett ångdrivet fartyg och valet föll på S/S NAJAD som var till salu i Söderhamn. Det var skeppsstuvaren Carl Haglund i Söderhamn som försålde båten i september/oktober 1917 för 38 000 kronor.
Båten var byggd på Motala Verkstad 1875 för E.G. Flodings räkning i Falun, för trafik på Runn. Båten transporterades i söndertaget skick per järnväg till Falun. Båten var 23,55 meter lång med en bredd av 4,54 meter och en ångmaskin om 20 NHK/80 IHK.
När båten försåldes 1917 förband sig Runns Trafik AB i kontraktet att ombesörja transporten per järnväg till Gävle, vilket blev kostsamt och besvärligt för nu räckte det inte att montera bort bara överbyggnaden, utan stora delar av bordläggningen fick tas bort och spanten böjas in p.g.a. att tunnlar och vägportar tillkommit utefter järnvägen. Detta kom att belasta Runns Trafik AB så hårt att man tvingades begära bolaget i likvidation.
Båten hämtades av Edw. Holmgren och skepparen J.F. Jonsson och insattes i trafik 10 oktober 1917 på samma trad som ÄGIR haft innan uppläggningen. I och med detta köp bildades ett nytt bolag, "Trafikbolaget Östhammars Skärgård" med Edw. Holmgren som styrelsens ordförande. De övriga fyra ordinarie ledamöterna var rådman Mattias Lundqvist, kaptenen och befälhavaren Maths Westerlund, kamrer Emil Ehrengren samt häradshövding T. Ringensson. Westerlund som var från Yttersby på Söderön hade sista året ÄGIR varit i trafik varit dess befälhavare. Styrelsen ombildades 1919, Holmgren kvarstod som VD och nya ledamöter blev handlanden Reinhold Sundberg och E J Ström, Ringesson och Westerlund kvarstod. Rutterna förlängdes nu, tisdagar gick man från Elmsta kl 5 fm och och angjorde en mängd bryggor ner mot Ortala i Väddöviken och angjorde Fogdö, Singö, Herräng, Vallmar, Boda, Järsö, Hargshamn, V. Tvärnö, Länsö, Björnäs, Östhammar.
Onsdagar från Singö kl- 7 f.m. till Östhammar anlöpande Elfsnäs, Raggarö, Ö. och V. Tvärnö, Kulla och Björnäs.
Lördagar från Hallsta kl 7 f.m. till Östhammar anlöpte Tulka, Ronöholm och vidare i likhet med onsdagsrutten. Under 1920-1922 kom vissa turer att utsträckas ända till Stockholm. Vid den här tiden 1923 var ju NAJAD en gammal och gansa omodern båt, nu 48 år gammal och hade inte moderniserats under alla dessa år. Det var ju också en utpräglad lastbåt. Det nämndes under tiden i Dalarna att hon vid behov kunde inta tolv levande kor i lastrummet och på däcket ända upp till 200 passagerare.
Det hade varit oroligt i detta redederi under alla år och inför säsongens början 1923 blev det verklig turbulens. Intressenterna i bolaget delades nu i två läger, dels de som ville behålla NAJAD och dels en gruppering som ville sälja NAJAD och införskaffa en modernare båt. Trots protester valde VD:n Holmgren och kaptenen Westerlund att inköpa en ångare, S/S EDEN från Västervik i början av april månad för 12 000 kronor att införlivas i Trafik AB Östhammar Skärgård.
NAJAD annonserades 1923 med tre turer Östhammar-Stockholm och mellanliggande anlöp. Efter säsongens slut i september lades ångaren upp och sommaren 1924 utbjöds den till försäljning genom offentlig auktion i Östhammar. Inropades för 8 000 kronor av en redare i Fagerviken.
Text: Gunnar Frisell
VÄDDÖ KANAL
Målning av Gunnar Frisell
EDEN var byggd 1888 vid Göteborg Mek. Verkstad som SVEA för leverans till Arvika och trafik på Glafsfjorden och Byälven, där sedemera även Östhammar hamnade innan hon kom till Bohuslän. Återkom till Göteborg för trafik mellan Göteborg och Arendal och nämnet ändrat till ARENDAL. Försäljs 1920 till Västervik och Ångbåtsbolaget Syrsan och namnet här ändrat till EDEN. Efter att rederiet gått i konkurs och EDEN utannonserats till försäljning, köptes den av Östhammarsbor som tidigare nämnts. Den 4 juli 1923 omdöps båten till VÄDDÖ KANAL, men annonserades då den insattes i trafik på våren, fortfarande som EDEN. EDEN var något modernare än NAJAD och blev bekvämare för passagerarna med hytter ovan däck.
Båten anlände 25 april 1923 till sin nya hemmahamn och beskrevs i lokalpressen ÖT Den bör som skärgårds- och torsdagsbåt (?) betraktat givas bästa betyg för snygghet, rymlighet och praktisk inredning med all önskvärd bekvämlighet för passagerarna. Den sattes omedelbart i trafik med i stort sett samma rutter och kom att denna säsong således gå parallelt med NAJAD, växelvis varannan dag.
VÄDDÖ KANAL var 21,6 x 4,73 x 1,86 meter och hennes maskin var på 60 IHK. Hon var således något mindre än NAJAD. År 1925 började VÄDDÖ KANAL sina ordinarie turer till Stockholm redan i mitten av januari, då det tidigt blivit isfritt denna vinter, men i slutet av maj upphör båtens turer och blir upplagd tills den försäljs året därpå till Stockholm, för obekant summa. Trafiken hade varit olönsam och Trafik AB Östhammar Skärgård hade gått i likvidation i början av november 1925.
Text: Gunnar Frisell
BLIDÖ
Målning av Gunnar Frisell
Då VÄDDÖ KANAL upphörde med sin trafik 1925 övertogs denna av Waxholms Ångfartygs AB med sin nya ångare BLIDÖ. Hade tidigare hetat LJUSTERÖ, tillhörigt Ljusterö Rederi, senare omdöpt till BLIDÖ då den övertogs av Blidörederiet och sedan köptes över till Waxholmsbolaget med bibehållet namn. Waxholmsbolaget hade expanderat kraftigt alltifrån starten och slagit ut och övertagit det ena efter det andra av de mindre skärgårdsrederierna. Detta skedde ofta genom att Waxholmsbolaget kraftigt sänkte biljettpriserna på de leder dom ville trafikera utan konkurens, men även att man tillförde nybyggen som var både snabbare och bekvämare än konkurenternas.
Ångaren var byggd 1883 vid Bergsunds Mek Verkstad för mälartrafik och döpt till NYA SVARTSJÖLANDET, var 93 fot lång och 17 fot bred och med ångmaskin om 30 NHK. Waxholmsbolaget inköpte ångaren 1909 efter att ha utkonkurerat dåvarande ägare. Hur länge BLIDÖ gick å Östhammarstraden är ej känt.
Text: Gunnar Frisell
ÖREGRUND
Målning av Gunnar Frisell
Ett något udda fartyg var en liten lastångare som under namnet ESKILSTUNA III gått i mälartrafik och hade under en tid även gått i fraktfart till Ryssland. Den inköptes någon gång i början av 1920-talet till Öregrund med trad från Stockholm och upp till Gävle med anlöpande av ett antal mellanliggande hamnar, Elmsta, Fredrikslund, Trästa, Singö, Herräng, Hallstavik, Hargshamn, Östhammar, Elvsnäs, Öregrund och Kallerö.
Ångaren var byggd 1908 av Kockums, var shelterdäckad, och under däcket fanns ett lastrum med två lastluckor och fartyget var försett med mast med två lastbommar.
Längd 31,83 m. och bredd 5,83 m., kunde lasta 170 ton. Fartyget hade också certifikat för ett mindre antal passagerare. Efter att ha lastat i Gävle stävade fartyget ut den 21 oktober 1922, kl. 23,30 på lördagskvällen, sex och en halv timme försenad. Det var nästan stiltje. Lasten bestod av tomfat och lump i lastrummet och på däck staplades också en mängd tomfat och silltunnor samt på lastluckorna tomlådor och annat smågods. Kommna ett stycke utanför Eggergrund började vinden tillta och blev hårdare allt eftersom. De som hade frivakt och gått och lagt sig purrades för att se över surrningarna till lasten då fartyget krängde allt mer. Snöbyar nedsatte sikten i nattmörkret och sjön slog över fartyget, men Björns fyr blev synlig. Efter att ha passerat Björn och fyren försvunnit, siktades den vita blänken från Örskär. Det fortsatte med byar av snö och hagel och vinden nådde full stormstyrka. Ångaren slingrade sig hårt i den grova sjön och det var svårt att hålla stadig kurs. Strax efter den sista babordsgiren stötte fartyget på grund, men man gled över grundet och styrde då fartyget rakt ut till sjöss med full fart framåt. Men igen stötte fartyget på grund och kapten Hallberg förstod att man hade kommit nära land och då det tillfälligt klarnade upp såg man att man var omgiven av bränningar runtomkring. Snart hade fartyget åter gått på grund och satt så hårt fast att man ej kom loss. Fartyget började ta in vatten och sjönk alltmer medan däckslasten gick över bord. En livbåt sattes i sjön ocj 11 besättningsmän och passagerare beordrades ta plats i denna. Kaptenen gav ordet om att man skulle hålla sig kvar i närheten, men man kunde inte hålla livbåten i det hårda vädret så den försvann i nattmörkret. Livbåten gick runt vid några tillfällen men man lyckades få den på rätt köl igen. En del kunde inte ta sig upp i båten medan andra försvann i havets djup. När man nåddes av räddningen fanns endast två överlevande kvar i båten.
Kvar på lastångaren var kaptenen, styrmannen, andre maskinisten och matrosen Jansson, De satt till midjan i vatten uppe i navigationshytten, genomfrusna, hungriga och trötta. Mellan kl. 3 och 4 på söndagen hade fartygets nödläge observerats från land och en liten bogserbåt, KARLHOLM II under befäl av kapten Jahrén kom stävande ut mot ÖREGRUND, trotsande storm och grynnor och ankrade upp i lovart om ÖREGRUND. Med an kastlina kunde en tross med öglor halas ombord på ÖREGRUND. De nödställda, med öglorna om sig kunde hoppa i sjön och halas ombord på bogseraren. De räddade fördes iland vid Ängskär där de blev väl omhändertagna. Av ÖREGRUND syntes endast mast, skorsten och navigationshytt över vattenytan när man övergav henne. Därmed var det slutseglat för ÖREGRUND.
År 1920 lade Ångfartygs AB Östhammar upp "Ettan" redan 21 oktober och året därpå var endast "Tvåan" i trafik. 1922 beslöt man att "Ettan" fortfarande skulle ligga upplagd och bjuda ut henne till försäljning, men några köpare som visade intresse för fartyget uppenbarade sig icke. ÖREGRUNDS intressenter kom då, efter att ÖREGRUND förlist att inhyra "Ettan" mot en ersättning av 1000 kronor per månad och fick därefter resten av året även ÖREGRUNDS trafik Stockholm-Gävle. I början av april 1923 insattes tillfälligt en lastångare, TRANSPORT på denna rutt, men från 25 april insattes åter "Ettan" på rutten.
Text: Gunnar Frisell
WAXHOLM III
Målning av Gunnar Frisell
Hösten 1925 visade sig för första gången också en vanlig och modern Waxholmsbåt i Östhammar. Det var WAXHOLM III som redan 1919 hade gått till Öregrund med en dagsresa i varje riktning varannan dag. WAXHOLM III kom att göra dagturer till Östhammar två gånger i veckan. Hon var byggd i Stockholm 1903, var 32,27 meter lång och 6,88 meter bred och lik de klassiska skärgårdsbåtarna som byggdes från slutet av 1800-talet och under 1900-talets två första decenier.
Mer om Waxholm III här
Text: Gunnar Frisell
Ångfartygs AB Östhammar
Våren 1924 diskuterades på bolagets årsstämma att man skulle gå i likvidation, men förslaget avvisades. Detta år fick nu ÖSTHAMMAR I återta trafiken Stockholm-Gävle och traden förlängdes nu ända upp till Ljusne. En ny konkurent drabbade ny både Östhammarsbolaget och Waxholmsbolaget i och med att det startades busstrafik från Öregrund och Östhammar till Gimo där man kunde byta till Roslagsbanans spår.
Året därpå avled rederiets främste man redan från starten, Rådmannen Mattias Lundqvist och även 69-årige kapten Gustaf Lundins krafter sviktade. Kaptenen på "Tvåan" Erik Eriksson hade avlidit 1922 och ersatts av Lundin. Som befälhavare på "Ettan" hade inträtt sjökaptenen Fridolf Jansson som varit styrman på "Tvåan". På ett styrelsemöte 14 april 1925 beslöt man p.g.a. Lundins sviktande hälsa att ersätta honom på "Tvåan" med en ny befälhavare och det blev styrmannen på samma båt som fick överta befälet, K.J. Andersson född 1883.
Den 22 april 1925 rapporterade Waxholmsbolagets VD, Oscar Ekebohm, till sin styrelse att intressenter i Östhammar Ångfartygs AB ville försälja ÖSTHAMMAR I och II. Ingen utom Waxholmsbolaget hade visat intresse och styrelsen gav i uppdrag åt Ekebohm att förhandla med Östhammars Ångfartygs AB. Man började skissera på hur ett övertagande skulle gå till, antingen att köpa in "Ettan" och "Tvåan", eller att ta över bolagets aktiestock. Ombuden för ÖÅ AB tyckte det senare alternativet var mest intressant eftersom ångarna då skulle ha kvar Östhammar som hemmahamn. Kapten Lundin avled 10 juni samma år, så varken han eller Lundqvist behövde därför uppleva att deras rederi togs över av Stockholmsstyrda Waxholmsbolaget. Detta rederi inlöste nu atierna i ÖÅ AB till det begärda priset 58 195 kronor samt lånade ut 23 398,05 kronor så ÖÅ AB kunde inlösa sitt kreditivlån i Uplands Enskilda Bank för vilket styrelsen tecknat personlig borgen. ÖSTHAMMAR I och II förhyrdes samtidigt av WÅ AB för 3 000 kronor per år. När ÖÅ AB 30 november 1925 höll ny extra bolagsstämma invaldes Oscar Ekebohm och H A Berthean i styrelsen som nu fick säte i Stockholm, med Ekebohm som VD.
Från och med 1925 gjorde "Ettan" en nattur i veckan kl. 7 e.m. från Stockholm till Gävle via olika mellanbryggor från Bagghus till Östhammar, Öregrund och Kallerö. "Tvåan" gick från Stockholm till Östhammar onsdagar klockan 7.00 f.m. och fredagar nattur med avgång 7 e.m.
Text: Gunnar Frisell
NYA ÖSTHAMMAR
Målning av Gunnar Frisell
År 1926 var sista säsongen för ÖSTHAMMAR I. Hon skulle klassas och det visade sig att en reparation till betydande kostnad erfordrades för att hon skulle gå vidare. Ekebohm beslöt därför att bara använda henne till certifikatet gick ut och anskaffa en ersättare. Den 15 september 1926 rapporterade Ekebohm att han varit till Visby och besiktigat Ångfartygs AB Gotlands ångare KLINTEHAMN som var till salu. Hon var byggd på Brodins Varv i Gävle 1876, var 37 meter lång och 6,58 meter bred med en ångmaskin på 200 IHK. Beställare var nybildade Ångfartygs AB Södra Gotland som konkurerade med Ångfartygs AB Gotland på linjen Stockholm-Visby. Övertogs i oktober 1883 av det sistnämnda bolaget. Fartyget trafikerade sommarhalvåret 1900-1912 och 1914 till 1920 traden Stockholm-Norrköping-Visby. 1913 användes hon som logementsfartyg för Stockholms Studentsångarturné på en riksomfattande turné. Efter 1920, till 1926 användes hon som lastfartyg i lanthamnstrafik runt Gotland. Efter att ha inköpts till Ångfartygs AB Östhammar anlände hon till sin nya hemmahamn den 24 september. Ångaren övertogs till ett pris av 58.000 kronor, ett belopp som Waxholmbolaget lånade ut till sitt dotterbolag mot 6% ränta. Den 28 september annonserades "Ettans" sista tur på linjen Stockholm-Gävle och den 1 oktober annonserades NYA ÖSTHAMMAR på samma turer. "Ettans" befälhavare, Fridolf Jansson, från Singö övertog befälet på nyförvärvet. I besättningen ingick flera Östhammarsbor, Einar Kraft var eldare, Gunnar Jansson och Sven Kraft matroser och Svens hustru städerska.
Text: Gunnar Frisell
KALLERÖ
Målning av Gunnar Frisell
År 1927 gjorde ett nytt Stockholmsrederi, AB Olex, ett försök att konkurera om trafiken under rubriken "Roslagslinjen" och som annonserades den 23 maj att ångaren en gång i veckan gjorde en onsdagstur kl. 10 f.m. till Furusund, Hallstavik, Östhammar, Öregrund och Kallerö, med låga biljettpriser och billiga frakter. Redan veckan därpå slopades helt sträckan upp till Kallerö och istället fick KALLERÖ gå två turer i veckan med Östhammar som slutmål.
KALLERÖ som var byggd på Motala Verkstad var ett systerfartyg till ÖSTHAMMAR I (ex. AMIRAL VON PLATEN) och hette ursprungligen PER BRAHE. Den 19 november 1918 lämnade ångfartyget Gränna på kvällen och det hade då blåst upp till storm. Ångaren skulle via Göta Kanal gå till Stockholm. Med ombord var konstnären John Bauer med familj och bohag för att flytta från Gränna och bosätta sig i Stockholm. Kommna ut på Vättern tilltog stormen alltmer och lasten på fördäck, tunga tunnor med äppelmos började förskjutas pga dålig surrning, så ångaren fick slagsida och vågorna sköljde över fartyget. Då en kraftig våg vräkte in mot fartyget blev slagsidan så kraftig att fartyget slog runt och sjönk. Samtliga ombord omkom. Denna tragiska händelse blev mycket omskriven, kanske mycket för att den kände målaren Bauer och hans familj blev stormens offer. Fartyget låg på 32 meters djup och ett bärgningsförsök 1921 misslyckades. Året därpå samlades ett stort antal fartyg runt haveriplatsen för att på nytt försöka få upp fartyget och med de resurser man nu förfogade över, lyckades man att få upp fartyget. Bärgningen hade väckt stor uppmärksamhet och folk från när och fjärran strömmade till för att beskåda tilldragelsen. En dag beräknades 30.000 personer som bl a hade kommit med extratåg till Hästholmen i Vättern, där fartyget gått under nära land. Trots 4 år på Vätterns botten fungerade fortfarande ångarens maskineri och fartyget gjorde efter bärgningen en spektakulär turné runt Sverige i det skick hon var vid bärgningen, rostig och smutsig och illa åtgången men gick för egen maskin. KALLERÖS trafik till Östhammar upphörde redan 27 augusti samma år då hon slutade gå på denna trad.
Text: Gunnar Frisell
Östhammars Ångfartygs AB
Ekonomin i bolaget blev allt sämre och vid ett styrelsemöte för Waxholmsbolaget 30 augusti 1929 anhöll Ekbohm om tillstånd att vid nästa ordinarie bolagsstämma med Östhammars Ångfartygs AB påfordra bolagets trädande i likvidation. Konkurensen från tåg-, buss- och biltrafik gjorde sig alltmer gällande och Waxholms Ångfartygs AB övertog ÖÅ AB:s tillgångar, NYA ÖSTHAMMAR och ÖSTHAMMAR II för 40.000 respektive 23.000 kronor och för hamnmagasinet i Östhammar betalade man 1.500 kronor. Båtarna fick behålla namnen men hemorten blev nu ändrad till Waxholm. Därmed var det punkt och slut för ÖÅ AB.
ÖSTHAMMAR II fick fortsätta att gå som nattbåt till Östhammar men upphörde med dessa resor 31 augusti 1931 men var i trafik några veckor i maj som avlösare för WAXHOLM III till Öregrund. Hon avslutade denna sejour med en resa till Stockholm där hon lades upp.
NYA ÖSTHAMMAR fick fortsätta på på kustlinjen Stockholm-Gävle. Hon gjorde sin sista säsong för WÅ AB 1934 och såldes 1935 till Gävle, Rederi AB Staffan för 15,000 kronor. ÖSTHAMMAR II såldes 1936 till Rederi AB Norden i Norrköping för ombyggnad till lastpråm. Östhammars Ångfartygs AB hade ju tidigare upphört och nu fanns inte längre någon båt kvar som bar Östhammars namn. Fr o m nu var Waxholms Ångfartygs AB utan konkurens på trafiken upp till vårt skärgårdsområde.
Text: Gunnar Frisell
VÄSTAN (ex. DALARÖ STRÖM)
Målning av Gunnar Frisell
Redan 1926 hade Waxholmsbolaget insatt sin äldre ångare VÄSTAN för godstrafik med angörande av Hallstavik och med Östhammar som slutpunkt. Hon gjorde från Stockholm två natturer i veckan med avgång kl. 6 e.m. I september 1937 besiktigades gamla VÄSTAN för sista gången och befanns så bristfällig att fortsatt användning av henne inte längre var aktuellt.
Text: Gunnar Frisell
VÄSTAN (e.x. NYA SVARTSJÖLANDET)
Målning av Gunnar Frisell
Som ersättare inköpte istället Waxholmsbolaget ångaren NYA SVARTSJÖLANDET som i början av juni 1938 flck ta över föregående VÄSTANs turer. Hon fick också överta namnet från gamlingen. En ändring gjordes av trafikprogrammet så att man nu istället gjorde sina uppresor på dagtid tisdagar och torsdagar 10.15 f.m. varav endast torsdagar gick turen ända upp till Östhammar, varifrån ångaren återvände fredagar kl. 5 e.m. med övernattning i Älmsta.
Text: Gunnar Frisell
SÖDERTÖRN
Målning av Gunnar Frisell
Efter att ÖSTHAMMAR II tagits ur trafik fick i stället SÖDERTÖRN gå till Östhammar med avgång från Stockholm 10 f.m. måndagar och onsdagar och på lördagar 2.30 e.m. med återfärd följande dag. Söndagsturen började då redan vid Öregrund kl. 11.30 f.m. Från 1940 gick SÖDERTÖRN endast till Öregrund, men samma dagar och tider som tidigare.
Text: Gunnar Frisell
NORDAN
Målning av Gunnar Frisell
I stället insattes NORDAN till Östhammar, dock med endast en tur i veckan på tisdagar kl. 10 f.m. med återresa följande morgon. Detta program fortsatte under de fortsatta krigsåren.
Text: Gunnar Frisell
ÖSTANÅ II
Målning av Gunnar Frisell
Under 1944 återinförde Waxholmsbolaget också extraturer med gods på tisdagar, både till Östhammar och Öregrund, först med VÄSTAN och från 18 juli med ÖSTANÅ II. Trafiken till Öregrund fortsatte som förut med SÖDERTÖRN men efter att hon brann i Öregrund 1948 sattes WAXHOLM III in på traden och sista året, 1951 gick i stället SALTSJÖN och NORRSKÄR växelvis. Efter säsongen 1951 upphörde Waxholmsbolaget med alla turer genom Väddö Kanal. En 100-årig epok var därmed slut med reguljär ångbåtstrafik hit till Norra Roslagen.
Text: Gunnar Frisell
LISA (ex. ERKEN)
Målning av Gunnar Frisell
Mjölkbåt, ångslup med plats för 60 passagerare. Användes på sjön Erken för mjölktransporter från bondgårdarna runt sjön till mejeriet i Svanberga. Ångmaskinen byttes mot en tändstiftsmotor för fotogendrift tillverkad av Phytagoras i Norrtälje. 2-cylindrisk och kraftig nog att slupen även skulle kunna utföra bogseringar. Lades upp 1911 efter sista säsongen på sjön.
Köptes 1914 av G.A. Jansson i Östhammar (Bilsta Jansson) och ombyggdes till bogserbåt med en liten salong för passagerare. En ny råoljemotor av märket Bolinder installerades. Döptes till LISA. 1916 köptes båten av Mattias Lundqvist och knöts till Östhammar Såg & Kvarn för timmerbogsering, men gjorde även en del lustturer och en del fasta passagerarturer mellan Östhammar och Hargshamn. Skeppare på båten var Östhammarsbon Carl Albert Zetterman som tidigare fört befälet på Lundqvists segelfartyg JULIUS och NORDBON mellan åren 1890-1915.
Efter att ha legat upplagd många år såldes och iståndsattes hon i början av 1950-talet och uppges fortfarande ha setts i Stockholm som nöjesbåt.
Text: Gunnar Frisell
Tillbaka till startsidan