Eol (2)



Detta är berättelsen om en av havets arbetshästar, bogseraren Eol med hemmahamn i Piteå, och en av dess timmerresor på norrlandskusten.
Eol föddes under andra världskriget på ett varv i Tampa, Florida, där hon tillsammans med tolv syskon byggdes på fjorton dagar. Under den här tiden spottade jänkarna fram olika fartyg, mest Libertybåtar, som ersättning för allt tonnage som tyskarna sänkte. Eol blev utrustad med en Bush-Sulzer dieselmotor på 813 hästkrafter som fortfarande sitter i, och därmed blev den äldsta i hela bogserflottan med tiden. De tretton båtarna gick efter stapelavlöpningen i konvoj över Atlanten för att dra inva¬ sionspråmar vid Normandie, men de råkade in i den värsta stormen under hela kriget, och bara fem bogserare kom fram för att kunna utföra sitt uppdrag. På den här tiden hade man tolv mans besättning, vilket var otroligt med hänsyn till det lilla utrymme som finns att tillgå. Man behövde nämligen allt utrymme under däck till maskinrum och tankar, så besättningen fick samsas i det lilla däckshuset. Att besättningen var så stor berodde på att man skulle kunna bemanna luftvärnskanonen och kulsprutorna som var monterade på toppdäck. Vapenfästen som var svetsade i däcket finns kvar än i dag.

Efter kriget fick finska staten de fem bogserarna som ett led i Marshall-hjälpen. Eftersom det var större behov av pengar för Finland så bjöds båtarna ut för försäljning. En av spekulanterna var bogserredaren Hans Wiren i Piteå och han köpte då en båt som han döpte om från »A1«, som finnarna kallade den, till »Renö«. Det ursprungliga namnet var »ST 748«. . Båten blev snabbt populär på timmertraden eftersom den var lättarbetad, och många kastade lystna blickar på »Renö«. Wiren var emellertid inte intresserad av att sälja och satte ett högt pris. Detta avskräckte dock inte Wifstavarv (nuvarande SCA) som köpte den, och renoverad samt utrustad med isbrytarstäv blev den nu omdöpt till »Pehr Hellzen«. Wiren hade dock försäkrat sig om förtur vid en eventuell försäljning, och efter några år kunde han köpa tillbaka båten. Då han redan köpt en annan båt som fått namnet »Renö«, så blev nu amerikabåten kallad »Eol«.

Eftersom »Eol« var ett snabbygge och inte i alla hänseenden uppfyllde de svenska bestämmelserna, så fick Sjöfartsverket mottaga ett flertal dispensansökningar, bl.a. angående hyttstorleken. Med tiden blev det allt svårare att förnya dispenserna, då kraven höjdes. Detta innebar att hon lades upp i Västervik för två år sedan. Bidragande orsak var också den stora bemanningen i förhållande till den numera lilla motorstyrkan. Det är nämligen så att om man automatiserat maskinen för vaktfri drift, så hade man också varit tvingad att åtgärda alla de fel man nu hade dispens för. Frågan är nu om någon har råd att upprusta båten igen, eller om nästa anhalt är upphuggningsvarvet. I början av juni 1970 mönstrade jag på »Eol« som 1:e däcksman i Hammarbyhamnen, Stockholm. Den övriga besättningen bestod av skeppare, styrman, maskinist, motorman, kocka och 2:e däcksman. Som »bostad« hade jag och 2:e däcksman en »garderob med två hyllor« men med den fördelen att den låg på däck så att man kunde se vad som hände runt om båten genom de relativt stora hyttventilerna. Hyttdörren gick direkt ut på däck och det innebar att man vid kraftig sjögång varken kom in eller ut ur hytten, eftersom sjön då spolade över däcket. Hon var en blöt på grund av att fribordet var så lågt, men det gjorde det bara lättare att arbeta med timret från däck och att klättra upp och ner mellan timmerflottarna Folk har frågat mej om det inte blev långtråkigt att krypa fram med två knop, men konstigt nog så hände det alltid någonting så länge vi kunde gå. Var det inte arbete med lasset, så kunde vi ju alltid titta på vad som hände på stränderna, eftersom vi alltid kröp så nära kusten som möjligt. Detta var vi tvungna att göra eftersom flottarna inte tålde tålde just mer än 5 m/s om vinden kom från havet, och vi då skulle ha nära till första bästa nödhamn. En annan sak som höll enformigheten borta var fritidsbåtstrafiken, och då speciellt i Stockholms skärgård, där fritidsbåtarna kunde komma som strömmingsstim på helgerna. Ni kan inte tro vilken brist på sjömansmässigt uppträdande vissa fritidsskeppare kunde visa upp. Men så hände det också olyckor och incidenter ibland. Vad som däremot kunde bli långtråkigt var de perioder då man fick ligga bakom någon holme och vänta på bättre väder. Framåt höstarna var ju båten så välmålad och fin efter sommarens underhållsarbete, att det enda man kunde ta sig till var att fiska, antingen med nät eller också metade man.

Alltnog, att det inte blev långtråkigt tänkte jag nu berätta om.

Vi hade fått order om att gå upp till Granudden, Luleå, och där hämta 36 flottar björk, med destination Husum. Att det skulle bli en hård resa visste vi, eftersom lassen från Granudden mer brukade likna utslängda plockepinn än välbuntade timmerflottar. Dessutom hade vi hunnit en bit in i oktober så vädret kunde hastigt och oväntat skifta, och då vanligtvis när man var som längst från någon hamn. Det gick emellertid bra och vi kunde passera Lule- och Piteskärgårdarna, Furuögrund, Skelleftehamn och Bjuröklubb innan vi var tvungna söka skydd i Sikeå. Där blev vi liggande i en vecka innan väderrapporten lovade så pass bra väder att vi vågade oss ut. Vi hade under väntetiden gått över hela lasset ordentligt så att det skulle tåla normal sjögång åtminstone. Tyvärr så hann vi bara till i höjd med Ratan, cirka 5-6 timmars gångtid, innan väderrapporten meddelade att hårdare vindar var att vänta. Eftersom gångtiden ner till Holmsund var alltför lång, beslöt skepparen att vi skulle gå in i Ratan. Detta var alltid förknippat med vissa svårigheter då man inte kunde gå genom sundet innanför Rataskär, och ej heller vända lasset därinne. Därför fick vi koppla ihop bakändan på fororna och koppla vajern där, och sedan dra lasset baklänges in i sundet innan man kunde lägga fast det vid Rataskär. Dessutom finns det en undervattenssten mitt i sundet där man kunde fastna.

När vi förtöjt »Eol« vid den gamla träkajen och kopplat landströmmen kom »hamnkapten« ombord med sin stövare. Det var en äldre herre, troligtvis pensionär, och efter kaffe till honom och matrester till hunden ville han ha kajavgiften. Det kostade tio kronor per dygn, och det var meningen att det skulle täcka strömkostnaderna, men en halvtimme efter att gubben gått var han tillbaks med hammare, spik och en planka, som han fäste i kajen. Ritualen upprepades sedan varje dag i fjorden dagar som vi låg där; kaffe, tio kronor och en planka i kajen. Man kunde tro att han gick till närmaste byggmaterialaffär (som troligtvis låg i Umeå) bakom knuten och köpte en planka för tian, men det mer troliga var att han ville upprätthålla ett visst sken av service i hamnen. Hade vi legat kvar fjorton dagar till så hade kajen varit som ny. Besöken ombord märktes också på hunden, som blev betydligt rundare. . Sysselsättningsproblemet växte, för efter en vecka på lasset fanns där inte en surrkätting att ta in en millimeter till på, och fisket skötte sig självt. Jag hade knopat fast en metrev vid relingen och agnat med en makaron. Varje gång jag passerade där kände jag efter om det fanns något på kroken, och jag fick en eller två sikar varje dag. På.»fritiden« kunde man inte heller göra så mycket, eftersom man inte fick avlägsna sig längre än att man kunde höra om skepparn blåste för avgång, och då Ratan hade vare sig kasino eller krog, blev det mest att se på TV eller läsa.

Så en söndagskväll var sjörapporten lovande, så jag och 2:e däckarn tog arbetsbåten över till släpet för att vara beredda, medan de andra gick ut med »Eol« för att känna på sjön. Efter ett tag hörde vi visslan som signalerade att vi kunde lägga av från land. I mörkret tog det sin tid och innan vi hade hunnit ut ur sundet hade det gått några timmar. Väl ute på havet kände vi hur den gamla sjön hivade i båten, och när det efter en halvtimme började blåsa igen från samma håll, så att vågorna ökade, var det bara att lägga av lasset, koppla ihop bakändan igen och börja dra in eländet igen. Naturligtvis fastnade vi på stenen med en flotte, så det var bara att koppla isär släpet och dra in några flottar i taget, tills vi kom åt att dra direkt på den flotte som satt fast. Till råga på allt började det att regna också. Fler flottar fastnade och arbetet gick sakta i kylan och mörkret. Lagom till frukost var lasset och båten förtöjda igen, och man var trött, sur och hungrig. Tolv timmars arbete till ingen nytta. Ett-rapporten lovade avtagande vind, och då gamla »Stacke« och »Malmön« passerade strax efter och rapporterade gångväder, så blev det avgång för oss också. De andra båtarna hade lämnat Sikeå tidigare på förmiddagen. »Stacke« och »Malmön« var några timmar före oss och när de kom ner till Ella-bojen märkte de att den sydvästliga vinden och sjön i Västra Kvarken stod på, och beslöt därför att gå in i Byviken på Holmön och ankra i väntan på att vinden skulle mojna för natten. De föreslog också att vi skulle komma ner till dem och koppla ihop vårat lass med deras. Så gjordes också, och vi skulle nu kunna samdra alla tre. Vi hade 36 flottar, »Stacke« hade 33 och »Malmön« hade 28, vilket tillsammans blev 97 flottar, eller cirka 42 000 m3 massaved. Skymningen kom men den sydvästliga vinden snarare ökade än mojnade, men så kom tio-rapporten på kvällen och varnade för nordostlig kuling. Byviken, som är öppen åt det hållet, var då rena självmordshålet. En snabb skepparöverläggning, och det beslöts att vi skulle gå tillbaks till Ratan. Att gå söderut uteslöts då vi hade nio timmar in till Holmsund, som var närmaste skyddade hamn, och sydvästsjön var fortfarande krabb i Kvarken. Vi lättade ankar och började gå norrut igen. Sjöarna svarvade runt udden och båtarna hivade betänkligt. Våran arbetsbåt låg på fel sida för att kunna hissas ombord, men det brukade inte vara något problem. Man släppte bara ner den i fånglinan runt aktern, under vajern, och sen halade upp den mitt för dävertarna på andra sidan. Styrman lossade arbetsbåtens förtöjning och tog i mitt på fånglinan för att kunna räcka mej tampen där jag stod på andra sidan. Jag tog emot den och lindade några varv runt handen. Just när styrman släppte linan och höll på att krypa under vajern, kom en stor sjö och slet med sig båten. Eftersom det var slack i fånglinan så kom det ett kraftigt ryck, som slet med mig upp på aktertrallen och halvvägs över relingen innan styrman hann få tag i overallsryggen. Något måste ge med sig, och det blev handsken och overallsärmen som följde med båten bort i natten. Grabbarna på »Malmön«, som just skulle till att hissa sin egen båt, hade emellertid sett vad som inträffat, och gick genast ut för att fånga in vår båt igen. Det dröjde nog tre kvart innan de dök upp i strålkastarljuset igen med vår båt på släp. De knopade fast vår båt medan de hissade sin egen i dävertarna, för att sedan ta vår båt på akterdäcket. Men i samma ögonblick kom stormen: vind, sjö och regn vräkte över oss. Arbetsbåten försvann åter igen i mörkret och kvar var bara fånglinan med sin bult, som blivit ryckt ut genom trästäven, och trycktanken, som grabbarna hade lyft ombord när de förtöjt båten. Nu fanns ingen chans att rädda den, och eftersom jag hade frivakt så var det bara att gå och slafa.

Att sova i det här vädret var inte lätt, men för en gångs skull så var det en ren fördel att kojen var så smal. Den var cirka 60 centimeter bred, och hade ett järnrör på utsidan på lagom höjd så att man inte skulle ramla ur. Mitt på långsidan var det en liten stolpe som höll upp röret, och genom att dra upp benen mot bröstet så kunde jag få fäste för stolpen i fördjupningen strax under knäskålen och samtidigt pressade jag ryggen mot skottet bakom mig och låg därvid så pass i kläm att jag kunde somna trots båtens häftiga rörelser. Man måste komma ihåg, att på grund av släpet vi hade efter oss så kunde inte båten röra sig fritt i sjön. Jag blev väckt efter ett litet tag då jag skulle upp på vakt. När jag kom upp på bryggan möttes jag av en syn som jag aldrig trott jag skulle få uppleva. Den nordostliga vinden rev upp väldiga vågberg, och eftersom vi stävade mot nordväst så låg vi tvärs stormen. Från »Eol's« brygga kunde vi över »Stacke's« toppdäck se bottenmålningen på »Malmön«, där hon låg på andra flanken. Vi hade radiokontakt med Bjuröklubb och fick veta att där blåste det upp till 21 m/s, en vindstyrka som inte alls var lämpat för timmerdragning. I radarn såg vi Ella-bojen framför oss men vi kom inte närmare. Vinden pressade nu vattnet sydvart och den starka strömmen gjorde att vi stod stilla. Enda alternativet var nu att vända och länsa undan tills vi kunde komma i lä någonstans. När man tittade akteröver kunde man inte se någonting, inte ens skenet från flottlyktorna vi hade hängt ut på släpet. Vi visste alltså inte om hur mycket som var kvar av det. Att gå sydvart gick betydligt lättare för vi passerade Bergudden med fyra knop. Så småningom kunde vi krypa i lä av Gåsflötakalln på Holmöarnas västsida. Spänningen steg när vi ankrat och började hiva in vajern för vi undrade alla om det fanns någonting kvar i kättingarna. I akterstrålkastarnas sken kunde vi se hur framändan av släpet dök upp. När vi hivat in all vajer visste vi i alla fall att halva lasset var kvar, men längre nådde inte strålkastarna. Det var nu bara att gå och lägga sig då vi var för trötta att göra något, och dessutom var det för mörkt.

Framåt förmiddagen kunde vi gå ut och inspektera lasset. Till vår förvåning fanns alla flottarna kvar, men det hade runnit några stockar ur varje flotte så surrkättingarna var alldeles lösa och det var som att gå på gungfly. Uppskattningsvis hade vi förlorat totalt ungefär en flotte eller 500 m3• Flottlyktorna fanns kvar men hade förstås slocknat under stormen. Vi fick nu börja björna ihop slacket på kättingarna så att flottarna skulle hålla ihop provisoriskt, för så fort som möjligt var vi tvungna att komma in till Holmsund då vår ankringsplats var på tok för utsatt för att inge någon trygghet. Med hjälp av bärbara hydraulbjörnar och det björnspel som var monterat på fördäcket på »Malmön« hade vi lyckats reparera det värsta, så att när mörkret föll kunde vi lätta ankar.

På efternatten var vi inne i Holmsund, så på morgonen kunde vi börja björna igen. Med hjälp av två björngäng från land så var lasset helt igen efter två dagar. Totalt var det 1 746 kättingar att björna, och de flesta fick vi ta flera gånger då de slackade upp när vi björnade på kättingen bredvid.

Vi kunde nu fortsätta resan men efter 6-7 timmar vidtog arbetet med att koppla loss »Malmön's« släp, eftersom den massaved de drog på skulle till Hörnefors. Detta gick bra men återigen blev vädret sämre. Vi styrde då in till Norrbyskär där vi förtöjde lasset till land, och båtarna vid kajen. · Det var nu allhelgonaafton och vi inriktade oss på en natts ordentlig vila, något som var välbehövligt. Skepparn gick över på »Stacke« för att hälsa på. Snön började falla, och när skepparn skulle gå hem igen hade ett snötäcke lagt sig på träkajen och gjort den hal. Det bar sig inte bättre än att han halkade och föll. Därvid kom ena tummen i kläm i en springa i kajen och bröts av. »Stacke« fick starta upp maskin och skjutsa över skepparn till fastlandet, där en taxi väntade för vidare befordran till Umeå lasarett. Dagen därpå fick vi en ny skeppare och på eftermiddagen hade lugnat sig så vi kunde stäva vidare. Snön hade gjort timret halt, så det var nu både svårt och farligt att jobba med. Både »Eol« och »Stacke« hade olika kvaliteter i sina lass, och dessa skulle på olika ställen. Det beslöts då att lassen skulle rangeras om under gång, så vi fick var sin kvalitet och gå till var sitt ställe. Medan »Stacke« drog hela släpet, så flyttade »Eol« om en eller flera ramflottar åt gången. Under tiden fick vi på lasset springa fram och tillbaks och koppla isär eller ihop. Därefter var det dags att sära på släpen så »Stacke« kunde gå in till Husum, och vi gå vidare till Bergöfjärden, där MoDo hade ett annat timmermagasin.

När vi lämnat vårt lass kallade skepparn upp chiefen. »Har vi bunker så det räcker hem till Piteå eller måste vi gå in till Husum och bunkra«, frågade han. Skepparn var ung och kär och hade bråttom hem. Chiefen trodde att det skulle gå bra, men någon stor marginal fanns det inte. Alltså stävade vi hemåt, men än en gång fick vi dåligt väder. I höjd med Sikeå började »Eol« ta sjön över sig och när vi kom till Bjuröklubb var vi så pass nedisade att vi var tvungna att ankra i lä. Klockan var nu två på morgonen och jag hade under de senaste två dygnen arbetat 43 timmar och de andra av däcksbesättningen hade ungefär lika mycket tid. Vi hade ingen ork kvar så det bestämdes att vi skulle sova en stund och börja knacka is när det ljusnade vid åttatiden. Vid middagstid var vi klara och när vi lättat ankar blev chiefen på nytt tillfrågad hur det var med bunkers. »Jag föreslår att vi går in till Skelleftehamn, för det är så precis med bränsle så jag vågar inte lova något«, sa chiefen. Medan vi legat för ankars hade hjälpkärran som drog vårt elverk och oljepannan varit igång och minskat vårat förråd. »Kan vi inte göra något för att få henne att gå lättare«, frågade skepparn. »Jag kan länsa akterpiken, men då får du ingen backverkan när du drar i spaken«. »Länsa du, för jag har inte tänkt backa hem«. »Då får du lova att varsko mig innan vi är i Piteå, så jag hinner fylla upp henne igen.« Fyra timmar senare var vi i Piteå och där stod redaren på kajen och väntade. Skepparn körde ganska rakt mot kajen för att låta backmanövern svänga in aktern i en snygg tilläggning. Hans min var obeskrivlig när vi stod där med fören en meter in i träkajen. Inte var det »Eol's« akterpik han hade tänkt på, det förstod vi. Trots allt, »Eol« var en trevlig båt.
© Valter Lindh


En berättelse skriven på 1980-talet av Valter Lindh, då publicerad i Västerbottens båtförbunds matrikeltidning.


Eol (2)
Tillbaka till bogserbåtssidan
Tillbaka till startsidan